”Gomennasai”
betyder förlåt mig på japanska, och bossarna i Espgaluda II Black Label ber om ursäkt för något. Vad för något har jag ingen aning om, men Cave kanske använder detta som en bokstavlig symbolik för att ursäkta det som behöver ursäktas. Karaktärsdesignen kanske. Eller de bevingade bossarnas ointressanta utseenden. Eller det hopkok av melodier och ljudeffekter som ska kallas musik men egentligen bara mot slutet med sitt gnällande framkallar något form av funktionell och effektiv effekt. Eller kanske ber de om ursäkt för att jag vid första uppstarten av spelet tvingas leta upp en annan bakgrundsbild för att inte skada näthinnan allvarligt. Skär inte de överdrivet klara färgerna som finns här i syncentrat gör de kalla menlösa ansiktena det, de stora ögonen och det alltför ljusa håret. Jag vill inte ens tänka på vingarna. Jag vill inte ens tänka på kläderna. Jag vill absolut inte tänka på Game Over-skärmen. Här har de lyckats fånga ett epileptiskt anfall i någon unken japansk spelhall på ett sätt till och med Space Giraffe kan konkurrera med. Slutligen ber de kanske om ursäkt för epilogen, bestående av texter och illustrationer jag inte alls förstår, men det spelar ingen roll, jag hade ändå inte velat titta mer än en gång på det bildspelet.
Sedan har de inget mer att be om ursäkt för.
Jag behövde aldrig jämföra Mushihime-sama Futari med Ketsui Death Label men känner hur jag inte vill göra annat än ställa Espgaluda II bredvid förstnämnda, vilket är lite olyckligt eftersom de flesta inte spelat varken det ena eller andra här i snöiga Sverige, men eftersom Cave är så generösa att åtminstone släppa två av sina bullet hells regionsfria, och nästa år kommer Deathsmiles, ska jag givetvis berätta vad som gör just detta till något annat än en studie i osmaklig animékitsch.
Lika lättillgängligt i sin utmaning – för såväl spelare nya till genren som sådana vars andning ligger i flytet och adrenalinet mellan kulorna – som tidigare nämnda titlar, men till skillnad från Mushihime-sama inte fullt lika djupt i sitt poängsystem, istället är det skjutandet som fått några få nyanser extra att tillgå. Det är inte så radikalt som det låter, bara ett sätt att introducera variation på annat håll än enbart sett till hur poäng skall plockas och combos maxas. Till följd av detta har jag också väldigt kul med spelet.
Som med de flesta shmups krävs det att spelaren sätter sig in i det, inte förstår men åtminstone får grepp om grunderna. Genom detta lyckas jag nämligen lyfta fram en intensitet som möjligtvis dödar utmaningen för en stund, men också översvämmar skärmen med så mycket färger och poäng, så mycket kulor att jag glömmer bort hur Mushihime Futari på nästan alla sätt är ett bättre spel. Det är förvisso inte stor skillnad kvalitetsmässigt när det kommer till kulmönstren, men Espgaluda saknar helheten, har istället partier där jag i hög grad sitter och skrattar av förtjusning. Och detta duger förstås många gånger gott och väl. 
Bloggonoid 
Tyckte att det var ganska kul, bara lite synd att alla bossarna såg likadana ut. Det var inte så mycket variation.
Nej precis, de skulle ha lagt ned mer tid på fiende- och karaktärsdesignen. Mushihime-sama var roligare på det sättet. Fast där såg förstås huvudpersonen Reco ut som en korsning mellan av anka och två badbollar…
Otroligt att det här är en uppföljare till Esp Ra De, som verkligen kändes både atmosfäriskt och genuint coolt i sin design. Cave hade bättre smak för tio år sedan.
Sedan är väl designen här mest ett försök att haka på den populära (och fantastiska) Touhou-serien. Och nej, det är inte lyckat.
Inte för att det är ett dåligt spel. Men det är fult.
Btw, jag antar att du använder flera credits här? Med tanke på att det tog flera månader för mig att klara av mitt första arkad-bullet hell, och att du verkar köra igenom dem på ett par dagar? =D
Haha, självklart använder jag flera credits. Jag är inte i närheten av lika hardcore som dig. 😉
Jag bryr mig inte så mycket om detta med att 1cc:a spelen. Jag kör de gärna i ett svep, dör jättemycket men får samtidigt en bra helhetsbild. Sedan spelar jag om, igen och igen. Så det kan mycket väl ta många veckor innan jag är klar med spelen. Jag vill uppleva det mesta, men vet samtidigt att spel som detta inte upplevs en gång. Storheten framträder alltid med tiden och ens egen utveckling.
Men jag har varken tålamod eller skickligheten (ännu, antar jag) att ta mig igenom de utan credits. Åtminstone inte nu när utvecklarna är så generösa. Annat är det med spel som Ketsui Death Label och min personliga favorit (har sagt det förut, jag vet, men det tål att upprepas) Galactic Attack. Men där hade jag förstås inget val.
Men kan inte just det vara en anledning till att det är din favorit då? Att det blev mer spännande när du inte bara kunde gå vidare direkt efter ett misslyckande?
Jag vet ju inte själv hur det är att spela som du gör, har aldrig provat det. Vet bara att jag älskar känslan när man har ett sista liv kvar på slutbossen, susar igenom ett hav av kulor och vet att vid minsta felsteg, minsta brist på koncentration så är allt, allt, allt förstört. =D
Fast om du nu njuter av spelen så är det väl ingen anledning att slösa bort mer tid i onödan dock. Det är redan en tidskrävande hobby som det är. :p
Tålamod är väl nästan viktigare än skicklighet här skulle jag säga. Sedan finns det ju en del klassiska standardknep och tips för att snabbare bli bättre, men dem kanske du redan har hört?
Några standardknep? Nej, låt höra.
Galactic Attacks storhet ligger nog främst i hur det lyckas vara en berättelse på riktigt, hur det alltid flyter och aldrig hejdas, hur musiken blir en del av gameplayet och att allting känns oerhört genomarbetat. Det är enkelt uppbyggt, men mångsidigt.
Ja, nu blev det ett väldigt sent svar. Får hoppas att du ser det här, annars får jag väl posta det i framtiden igen. Så ok, kortfattat:
*Håll dig så nära mitten av skärmen som möjligt. Det här är det bästa tipset jag kan ge dig. Mitten. Eller strax under. Många spelare som är nya till shmups/danmaku tenderar att hålla sig så långt ner på skärmen som de kan (för att på så vis få mer tid att reagera för skotten). Det är smått katastrofalt eftersom det begränsar rörelsefriheten något enormt. Håller du dig i mitten har du fritt utrymme att röra dig åt alla håll, och framför allt möjligheten att BACKA ifrån alltför täta kulformationer.
*Fäst inte blicken på karaktären som du styr. Försök istället hålla blicken längre upp, på själva kulregnet. För det är det som allting handlar om – att snabbt få en överblick över hur kulformationerna kommer att se ut och att hitta den säkraste vägen igenom dem. Träna alltså på att lära dig känna var din karaktär är utan att direkt behöva stirra på den.
*Streaming. Den här är inte helt lätt att förklara, men det handlar om att kontrollera kulflödet för att göra det hela enklare för dig. Det finns väldigt generaliserat tre sorters olika kulor i shmups – dem som rör sig i en förutbestämd bana, dem som rör sig helt slumpmässigt och till sist dem som siktar in sig på din karaktär. Dem sista kontrolleras bäst med streaming. Kort sagt går det ut på att du, när du blir attackerad av kulor i din riktning, rör dig långsamt från ena sidan av skärmen till den andra. D.v.s. istället för att flyga runt helt slumpmässigt (och på så vis sprida ut kulorna över hela skärmen) så rör du dig långsamt åt ett håll och får kulorna att följa efter dig i en stadig ström. Lite svårt att förklara som sagt, men testa själv så ser du att det är rätt logiskt.
*När du blir träffad, memorisera vad du gjorde för fel tills nästa gång du kommer till samma ställe. Simpelt. Sedan vet jag att det här låter drygt, men du blir snabbare bättre om du helt enkelt stänger av och börjar om efter ett misslyckande, istället för att bara köra på med fler continues. Tror jag.
*Lär dig var hitboxen ligger. Jag gissar att du vet vad en hitbox är, annars kan du ju googla.
*Ladda ner något övningsprogram, som typ YGS2000. Gratis, lagligt. Det hjälper! Träna på att tackla de tre olika typerna av skott som jag nämde ovan.
Och det var väl det. =D Annars är väl det bästa rådet jag kan ge att sätta upp rimliga mål och tvinga sig själv att klara av dem. Vill du försöka 1CC:a något skulle jag nog rekommendera något mindre vansinnigt än Mushihimesama Futari eller Espgaluda II, typ som Touhou eller Esp Ra De. Men ja, det bestämmer du bäst själv hur du vill göra med.
Tack så mycket! Klart jag sitter här hela kvällen, har ju inget bättre för mig. Eller, det har jag faktiskt, men denna kalender i utnämningar kräver sina sena kvällar.
Vissa av sakerna du nämner har jag kommit fram till på egen hand när jag spelat, andra var riktigt bra tips. Du får gärna fortsätta tipsa mig, men då om vilket Touhou som är bäst. 😉