Att enbart uttala titeln är för många en utmaning i sig. Tro mig, det är väldigt sällan folk inte följer upp frågan vad spelar du får spel, med ordet va eller sa’ru, efter att jag sagt titeln i sin helhet. Så fort man lärt sig flyter det dock på likt man inte sagt något annat de senaste åren. Det är ungefär samma sak när man spelar det.

För mig har shmups blivit något av ett kall i sökandet efter underhållning, koncentration och sinnesnärvaro; att importera Caves regionsfria bullet hell till konsolen som tycker om röda ringar av död kom därmed som en självklarhet. När utvecklarna trots allt är så välvilliga att de låter den fanskara som finns här kunna ta del av spelet är det förstås värt att applådera lite extra. Ifall vi däremot kommer att se deras framtida titlar i våra hyllor eller inte återstår att se, men det är naturligtvis upp till oss.

Om Cave är världens bästa – nu levande – shmuputvecklare låter jag vara osagt, men de aspirerar i alla fall. Dock inte bara på den punkten, utan också vad gäller generositet. Även om de gjort sig kända för sin höga svårighetsgrad finns det här – liksom i deras ännu mer lättillgängliga Ketsui Death Label – något även för dem som aldrig spelat något liknande. Fast det är svårt att börja tala om utmaningen i detta spel, annat än att Novice-läget är en bra introduktion, för det finns ett sådant myller av spellägen och svårighetsgrader att det trots blott fem intensiva nivåer aldrig tycks sluta förändra sig själv.

Därtill erhålls ett poängsystem så pass mångfacetterat att det blir närmast överväldigande, men Cave låter spelaren utforska detta själv och plockar därmed bort allt tvång. Emellertid krävs det att man sätter sig in i systemet, där skjutandet med de olika skotten måste anpassas i förhållande till fiender, värdeenheter och den egna multipliern om man önskar komma åt de högsta poängen – vilket får hjärnan att gå på högvarv, ännu mer så då flera av spellägena kräver direkt annorlunda spelstilar. Med enbart tre knappar och en styrspak att hålla reda är det dock inget problem att kontrollera spelet, bara att bemästra det, till skillnad från titlar som Radiant Silvergun där skjutandet närmast kan liknas med ett pussel i vilket bitarna måste passas in perfekt.

Slutord:
Mushihime Futari är på många sätt ett spel för alla, åtminstone alla som vågar testa ett shoot ‘em up. Det inte enbart bjuder på enormt motstånd för den som önskar utan är även tillräckligt inställsamt för att de flesta ska kunna ta sig igenom det. Likt Treasure vet de också att utmaning inte behöver vara oförlåtande och bjuder därför på oändliga continues. Fast kanske allra tydligast uppvisas deras generositet i hur de låter hela världen ta del av kulhelvetet; med detta säger de också att shoot ’em up-genrens hjärta fortfarande slår starkt. Dessutom avslöjar de att musik från Förbjudna staden passar utmärkt i ett bullet hell.

Till spelet medföljer även möjligheten att ladda ned versionen Black Label för 1200 Microsoft points men eftersom jag inte testat det ännu tar jag inte upp det här ovan.

Annonser