Jag hade tänkt avsluta gårdagen med råöset Ketsui Death Label, men istället råkade jag slå igång sängfösaren Osmos, och tur var väl egentligen det, även om jag tyckte annorlunda under ett flertal av de varv min energiboll snurrade runt i kosmos.

Osmos är enkelt sagt ett förjävligt svårt spel mot slutet, men något sådant finns i själva verket inte, eftersom hela spelet flyter fram likt tiden och rummet i det. Och i verkligheten. Slutligen satt jag där och finjusterade min bana genom den ovala rymden varannan minut; resten av tiden såg jag enbart på, öronen dränkta i musik lika svävande och tempomässigt skiftande som själva spelet, och ständigt med ett visst atmosfäriskt lugn över sig.

Spelets mest utmanande banor kräver alltifrån ett avvaktande, taktiskt klickande med tålamod som bör sträcka sig längre än en timme framåt, till hektiska val där allting kan vara över på bara några sekunder. Att dessutom sitta och försöka planera in möjligheter till lyckoträffar är lika naturligt som att försöka nå ett mål som enbart fordrar skicklighet, men det är främst av allt ett spel som kräver din fulla uppmärksamhet, även då enbart väntan tycks existera. Likväl är Osmos som vid liv; det är ett föränderligt system och det är du som måste ta tillvara på detta. Oavsett om det tar en timme eller tio sekunder.

Osmos är tillfredsställande på ett sätt som många spel gärna vill vara men inte är; det är närmast hypnotiskt, och dessutom så naturligt, så evigt förankrat i idéer och koncept vi lärt känna genom att se och höra och gå i skolan, att det hela betyder något. För övrigt är det väldigt svårt att stänga av.