Outbreak On Uranus är det mest obehagliga jag spelat sedan Norrland. Det handlar om att skjuta zombies. Så långt stärker inget mitt första uttalande, sedan ser du hur det ser ut. Som något någon klippt ihop i paint en kväll efter lite för mycket att jästa drycker och en lång diskussion på något bisarrt spelforum. Inklippta bilder på saker från verkligheten, enkel grundfärg och ditklistrade foton på människohuvuden med äckliga ansiktsuttryck. Som sedan ska skjutas sönder och samman.

Outbreak On Uranus har inte bara ett fruktansvärt namn, det är fruktansvärt också. Silver Dollar Games har smält samman det absurda och motbjudande, i ett spel som ger rysningar och skapar små förskräckta läten från fåtöljen (jag har nämligen ingen soffa). Jag vill tycka att det är roligt så jag skrattar åt alla små detaljer och ordlekande skyltar, men hela tiden har jag fullt upp med att skjuta sönder ansikten och uttrycka hur fel det känns.

Omedvetet eller ej, utvecklarna har lyckats med något beundransvärt här. Istället för att jag bara skjuter fienderna som om det vore ingenting känner jag mig nästan illa till mods av att döda dessa zombies, de har trots allt riktiga ansikten. Och deras miner är dessutom ibland verkligt frånstötande. Det blir en dubbel effekt. Jag äcklas lika mycket av deras utseenden som jag ser dem som människor och därför också äcklas av att skjuta dem.

Jag försöker därför inte påstå att det är ett dåligt spel. Faktum är att det är ganska hyfsat. Aningen simpelt och generiskt, och i längden mycket troligt enformigt, men det känns samtidigt som en utmärkt kommentar på Internets alla flashvåldsspel. För att inte tala om att det kan få oss att ifrågasätta krigsspelen där vi aldrig undrar över vad dödandet kommit att innebära.

Jag stannar upp och tittar efter noga. Inser att alla som bidragit med sina ansikten bara gör fula grimaser. Kanske stärker det frågan om var gränsen går. När blir det som var tänkt att vara roligt, istället direkt obehagligt? Men jag vet inte om jag bör skratta eller gråta.