VARNING, LÄS PÅ EGEN RISK! SPECIELLT PARTIET MELLAN DE BÅDA CITATEN BÖR SKIPPAS FÖR DEN INTRESSERADE, MEN STYCKET EFTER ANDRA BLIR NÅGOT AV EN SLUTSATS. TEXTEN HAR DOCK INGA EGENTLIGA SPOILERS UTAN HANDLAR TILL STÖRSTA DELEN OM KÄNSLOMÄSSIGA UPPLEVELSER.
Norrland
Sedan jag spelade Norrland har det ständigt hängt med som fjärdeplaceringen över årets spel. Ändå övervägde jag att ta med det i den här listan. Anledningen är att det är gratis att ladda ned och är runt en halvtimme långt. Men då jag insåg att jag tänkte i termer av vad som gör ett spel till ett spel värdigt att jämföras med storproduktioner av Hollywoodproportioner förstod jag att jag var fel ute. Om det inte är upplevelsen och det jag känner som räknas i placeringarna kan jag fråga mig själv varför jag skriver över huvud taget. Och på den punkten blir jag snarare imponerad om någon högbudgetproduktion kan mäta sig med Norrland.
Norrland handlar i grund och botten om att som självdestruktiv norrlänning ge sig ut i vildmarken, där korta minispel gestaltar allt som händer längs vägen genom hårdhuggna pixlar av ironi, fördomar och rena provokationer. Ingen vidare skicklighet krävs. Det du behöver är ett brett känsloregister.
Om Super Mario Galaxy 2 statistiskt sett är det som visat att spel inte behöver vara mer än ett leende, bestående av det som kommit att kallas oförfalskad spelglädje och gjort att den knipit förstaplatsen på den ena listan efter den andra, är Norrland för mig personligen beviset på precis tvärtom. Visst har jag skrattat åt spelet, min favoritkommentar under året har varit ”Gott med öl!” och att i spelform utagera en människas mest primitiva behov har varit lika underhållande som osmakligt. Samtidigt finns här hela tiden ett mörker som gömmer sig i det undermedvetna, som träder fram om natten och som alltid handlar om samma sak, bara klätt i olika kläder.
Huvudpersonen delar med sig av sina reflektioner över händelserna med naiva, torftiga och närmast uppenbara kommentarer, som för att gömma något. De har ofta en humoristisk klang men låter aldrig tillgjorda, känns snarare autentiska i sin enkelhet och jag tar dem till mig utan problem. Spelet målar upp en karaktär som känns enkel men bär på det svåra, och i slutändan måste det svåra falla över på mig. Då har jag inte längre något val, jag tvingas ta dem till mig.
Spel kan vandra flera vägar. Att tro sig vara i kontroll är en stark känsla. Att däremot vara helt i spelets våld, bli tvingad av det att göra vad än det önskar – för att jag måste, men inte om jag vill utan för att jag vill komma vidare – det är möjligtvis ännu starkare. Och Norrland är det vidrigaste och bästa exemplet på detta jag någonsin spelat.
”jag har suttit med krypskytte gevär och avrättat poliser/civila/horor i GTA, jag har brandbombat sjukhus och så vidare men aldrig förr har ett spel fått mig att må så mycket piss…”
– Min vän A sätter ord på upplevelsen
Norrland är det där berget jag ska klättra uppför, men högst upp finns bara ett stup. Det är en humörsvängning som hela tiden skakar i grunden; med tiden blir skillnaden mellan hur jag uppfattar verkligheten och drömmen alltmer suddig. Mina ageranden blir av mer tvivelaktig karaktär, och drömmarna vägrar handla om något annat.
När jag närmar mig slutet möts jag av ett ögonblick där jag tvingas hålla för munnen av ren förskräckelse. Det är bara några minuter efter att jag pissat på myror och försökt äta mat. Men slutet, tidigare utsett till årets ögonblick, bär på störst kraft. Spelet får mig att känna mig värdelös.
Och då talar vi inte om någon vag känsla, utan att jag, som en person i verkligheten, tror att jag är värdelös. Spelet lämnar huvudpersonens perspektiv och ställer frågan direkt till mig. Utan att visa det bryter spelet fjärde väggen och där står jag, utan några andra val än att svara. Spelet tvingar mig, det går in i min skalle och förändrar världsbilden. När jag svarar är det på riktigt.
Please note that this is a bit of an ”art game”. I’m sure a lot of people won’t like it.
– Jonatan ”Cactus” Söderström om sitt spel
Det finns en anledning till att de exemplar av Norrland som trycktes har varningstext på framsidan. Det är precis som Cactus själv säger troligt att många inte kommer uppskatta spelet. Men lika mycket som Norrland väcker otroligt starka känslor – kanske just därför – har det en katarsiseffekt och efter att upplevelsen sjunkit in upptog det mina tänkande sidor snarare än de känslomässiga. Troligtvis kommer jag aldrig spela det igen, men det var heller aldrig Cactus avsikt att ge det någon form av omspelningsvärde. För mig gör det dock ingenting, jag kommer förmodligen aldrig glömma det. 
Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen ”Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ”Årets spel. 4:e plats”: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, EmmyZ, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, Megastorm, n00b schoolbus, Onlajn, Pixelviking, Savepunkt, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi och Spelvärldspareringar.
Bloggonoid 
Intressant val med Norrland. Precis som jag skrev när du nämnde det under årets ögonblick så är jag nyfiken på att testa på det hela. Är det till och med så bra att det letar sig in bland de fem bästa lär man ju ha missat någonting!
Intressant val. Ska prova det vid tillfälle. Om jag nu bara hittar något sådant 🙂
Laddade ner det när du skrev om det förra gången, men har inte testat det än. Så jag skippar läsningen tills jag spelat det, vilket nog blir ikväll, när jag blivit klar med min Årets Album lista som jag sliter med.
Som sagt är det här spelet inte för alla, men jag tycker ändå alla bör spela det, för det går inte att veta om det passar förrän du testat det. Så ni gör helt rätt i att vara intresserade och ge det sin tid någon gång. När det dessutom inte är tar lång tid att spela igenom kanske ni kan få in det mellan allt julpyntande. 😉 Att bearbeta det däremot, det är en annan sak.
Och Leorio, hoppas du känner samma sak som mig. Eller… ja, något sånt.
Ja, det var hemskt medan det pågick, men en upplevelse när det var över.
Tycker väldigt illa om spel som tvingar en att göra saker, och sedan gör en poäng av det, men det fungerade bättre här än i de flesta andra spel…
Tvånget är förstås hela grejen. Hade du haft ett val hade spelet inte sett ut såhär. Enligt mig är det vad som gör spelet genialiskt, och tillsammans med resten, autentiskt.