Årets shooter: Sin & Punishment: Successor of the Skies
I en intervju talade Treasure om svårigheterna med att få Sin & Punishment: Successor of the Skies att flyta på bra i sextio bilder per sekund. Alternativet att dra ned på antalet fiender och bakgrunderna hade löst det hela, men det övervägdes aldrig ens. Denna ovilja att låta spelet falla offer för begränsningarna och förlora sin målsättning visar inte bara på utvecklarnas hängivenhet, utan lyfter fram vad det var som gjorde spelet till årets shooter till att börja med.
När Treasure vägrade välja det enklaste alternativet och istället vände sig mot finjusteringar och ett skrapande på den grafiska ytan skapade de ett spel där grafiken är teknisk underpresterande i stillastående, men fullständigt skinande i rörelse. Ingenting i år kan mäta sig med det flyt som är Successor of the Skies. Ingenting kan mäta sig med det fullkomliga kaos som stundtals råder och samtidigt rulla på likt det inte vore någon skillnad på den ena eller andra sekunden. Genom hela spelet blir det i princip inte slowdowns en enda gång, hur mycket fiender som än trängs med skott och ständigt skiftande scenerier.
Hastighet är närmast dess syfte, Vanquish, årets viktigaste och näst bästa shooter, kom aldrig riktigt i närheten eftersom det fortfarande har saker att förhålla sig till. Treasure ger mig bara en utstakad väg att följa, resten är upp till mig. Hur mycket du än vill påpeka att spelet rör sig på räls finns det ingenting i det som är statiskt. Rälsen är snarare en kraftigt trafikerad motorväg. Min frihet inom den är utan like någonstans i genren. Och tillgängligheten, befrielsen från avancerade knappuppsättningar – för att inte tala om ett easy-läge för alla – gör att ingenting någonsin behöver komma emellan mig och fienderna. Bryr du dig om något annat än polygonantal är Sin & Punishment: Successor of the Skies oumbärligt.
Som redan nämnd tvåa: Vanquish:
Det må vara inspirerat av Gears of War men där alla tredjepersonsskjutare stagnerat bakom ett skydd har Vanquish bara en riktning: framåt. Vanquish ger genren det flyt den aldrig haft, det rör på sig och plötsligt har varje strid nya dimensioner. Vanquish är förflyttningen åt det håll genren för länge sedan skulle börjat gå. Men Sam Gideon boostar på knäna istället.
Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen ”Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ”Årets shooter”: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, EmmyZ, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, Munins skärvor, n00b schoolbus, Onlajn, Pixelviking, Savepunkt, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Spelvärldspareringar, Victoria Saade och Xboxflickan & Nikke.
Bloggonoid 
Har ”missat” (som i att jag inte spelat) Sin & Punishment-spelen, men man har ju onekligen hört väldigt mycket gott om dem. Sen är väl å andra sidan inte railshooters riktigt min grej kan jag känna. Kul att du nämner Vanquish högt placerad i kategorin för övrigt, av det jag har spelat är det riktigt fränt. Känns som Gears of War på speed.
Jag vet inte vilka rälsskjutare du spelat men du bör absolut ge Sin 2 en chans. Där klyftpotatisarna på nintendo.se bara snackar om det som det mest hardcoreiga av det hardcoreiga och därför skrämmer bort alla som skulle kunna gilla det (på Gamex snackade de om det som en alldeles för smal titel för att ta med, vilket ju är desto större anledning till att över huvud taget ta med det) glömmer de helt bort att spelet både är enkelt att kontrollera, har easy-mode, co-op och grymt checkpoint-system. Marknadsföringsproblem, minst sagt.
Jag glömde länka till den här i inlägget, det ska rättas till, men kolla in intervjun. Väldigt bra och handlar om det jag nämner i början.
Tänkte verkligen på shmups när jag såg kategorin shooter. Men du har rätt, Sin & Punishment knäcker.
Samma här. Men någon renodlad shmup kom aldrig upp i de höjder som var Sin 2. Hade förstås gärna nämnt Bit.Trip Fate, men det är tyvärr underlägset på alla sätt.
Vet aldrig riktigt vad jag ska tänka om Treasure. Ibland gör dem världens bästa spel och ibland gör dem mig bara besviken. Men jag ska ta itu med det här på riktigt sedan. Gillade ju ettan. Och du gör mig verkligen lockad att fortsätta spela.
Annars finns en del konkurrens om den här utmärkelsen.
Alltynex Second, Gigantic Army, Hydorah, Erst Kerf, Touhou: Fairy Wars.. alla är bra shooters som knappt fått någon som helst uppmärksamhet. Crimzon Clover är min favorit, men det är ju inte helt färdigt ännu så det kanske inte räknas.
”Shooter” känns som en väldigt bred kategori.
Där gav du mig en hög med titlar att titta närmare på.
Jag räknar heller inte med Crimzon Clover eftersom det bara är demo än så länge.
Så du har spelat en stund alltså? Min första genomspelning var väldigt bra, men inte fantastisk. Andra var bättre, och tredje, en fröjd. Sedan växte det ännu lite till.
Alltynex Second är AWESOME!
Bara så att ni vet.
Ladda ned demot:
http://www.siterskain.com/as/download/ALLTYNEXSecondTrial101.zip
Haha, det gick fort. Men ja, jag håller med. Siter Skain är en utvecklare att hålla koll på. Det blir nog ett av spelen som jag importerar när jag kommer hem. =D
(Du som gillar Galactic Attack borde för i övrigt kolla in ett av deras andra spel, Kamui. Praktiskt taget en Galactic Attack-klon, men ändå fantastiskt bra.)
Och ja, jag spelade en liten liten stund av S&P2, inte alls tillräckligt för att ge det något sorts betyg. Men snart så.
Jaja, jag vet. Kamui ska testas så snart denna skrivhets passerat. Samtidigt vet jag också med mig att en annan Galactic Attack-inspirerad titel, Sōkyūgurentai till Saturn, bör spelas igenom ordentligt snart. Så mycket att spela, så lite tid.
Av spelen du tipsade om har jag också försökt mig på Hydorah, igen nu när fullversionen finns, men det passar mig verkligen inte. För mycket 80-tal för min del. 😉
Resten? Jag antar att Fairy Wars håller hög klass, de andra kändes intressanta vid första anblicken men verkade ganska platta ju mer jag tittade, så jag lägger tiden på annat.
Haha, ja, det är lätt att bli lite stressad. Har själv en alldeles för stor hög av spel som jag ”borde” spela. Måste tvinga mig själv att ta det lugnt ibland, annars kan jag inte njuta av det över huvud taget. Och då blir ju det hela lite meningslöst.
Hm, det enda jag skulle kunna räkna som platt där är Gigantic Army, men det var rätt kul ändå. Erst Kerf var ju toppen! En välgjord blandning av grottkravlare och shmup. Fairy Wars är väl främst ett spel gjort för alla Touhou-fanboys (d.v.s. jag) och inte rätt ställe att börja på om man vill kolla in serien.
Hydorah är, liksom många shmups, ett spel som kräver lite tid innan man verkligen kan uppskatta det. 😉
Men ja, allt passar ju inte alla. Kul att du gillade Alltynex Second i alla fall. Tror jag börjar få en ungefärlig bild av hur din smak ser ut nu.
Haha, en ungefärlig bild. Fan, vill ju inte bli förutsägbar. 😉
Men ja, Gigantic Army kändes platt som sagt. Erst Kerf var verkligen en intressant blandning, men sådana där grottkravlare är inte min grej direkt. Åtminstone inte där. Känns som det gjorts mycket bättre. Kan förstås ha sett en video som inte presenterade spelet på bra sätt, men ändå.
Alltynex Second är egentligen ganska likt shmups jag redan spelat, men det var väldigt välgjort. Känns som ett spel jag skulle kunna plocka upp istället för Genetos vid små hålrum i tiden.
Måste verkligen spela mer horisontella shmups. Tror det får bli Gate- och Lords of Thunder jag laddar ned för det ändamålet. Men då behöver jag pengar. Ack och ve.