Tjugohundratio har varit fyllt av små och stora ögonblick inom spelvärlden. Vissa spel var så överrösta av minnesvärda ögonblick att det liknade en diskussion mellan mig och min Totoro-frälsta bror där vi ska försöka komma på vilken scen som faktiskt är bäst. Till och med titlar jag annars inte skulle höja mycket alls förtjänar på den här punkten hela högar med lovord. Det är antagligen precis som det brukar, men det gör det inte mindre glädjande. Fast bäst hade det förstås varit om hela spelen hade hållit denna höga kvalité. Här nedan finns plats för båda delarna.

Årets ögonblick: Norrlands avslutning

Spel har en förmåga att ge spelaren vissa ramar för frihet där hon tillåts interagera, i en strävan att uppnå meningsfullhet. Norrland berövar henne istället på allt för att skapa en meningslöshet. Och ingenstans visas detta så effektivt som i den fruktansvärda avslutningen. Innan den har jag tillåtits skratta, äcklas, känt mig patetisk, hemsk och rolig. Norrland är överdrivet och stereotypiskt men är så av en anledning, det leker med fördomar men tvingar mig därför att referera till min egen verklighet, sätter den således i kontext och gör det genom naiva, ofta humoristiska textsnuttar lika väl som med handlingarna jag tvingas utföra. I sin önskan att dra allt till det mest extrema och få mig att ifrågasätta vad det är jag egentligen håller på med är det ständigt kompromisslöst och inte så lite provocerande.

Fullkomligt oförutsägbara händelseförlopp genomsyrar resan med målet total nedbrytning, och det eskalerar hela tiden. Där jag under dess gång lika mycket skrattar högt som sätter handen för munnen har slutet endast plats för meningslöshet och självdestruktivitet. När jag däri sätter mig in i varje enskild fråga utvecklas min egen självbild till den grad jag i slutändan känner mig värdelös. Det slutar med att jag bara sitter och stirrar på skärmen. Inget spel har fått mig att känna något liknande.

Jonatan ”Cactus” Söderström har skapat årets mest kraftfulla och minnesvärda spelupplevelse. Du bör genast ladda ned det.

 

Att Super Mario Galaxy 2 som helhet är en besvikelse berövar den inte dess fantastiska stunder:

Innan den första timmens slut händer det, spelet går tillbaka till den dag då jag tog mina första rymdsteg i Marios skor och frågar mig vad det den där skakningen faktiskt gör. Plötsligt införs en extra dimension, den första faller och byggs upp på nytt. Nintendo uppfinner spelet igen, tvingar mig att återupptäcka det, och är det någonstans i det som jag verkligen ser dess potential och förstår lovorden, så är det här. Flip-Swap Galaxy är sammanfattningen av vad helheten Super Mario Galaxy 2 skulle ha varit.

 

Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen ”Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ”Årets ögonblick”: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, EmmyZ, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, Onlajn, Pixelviking, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Spelvärldspareringar och Xboxflickan & Nikke.