Om grafiken är mig obetydlig, till den gräns det nu går, är musiken mig livsnödvändig. Till den gräns det nu går. Jag är kanske ytlig på annat sätt än vad folk vanligtvis förknippar med ordet. Det må så vara, men jag är trött på överdådet, och mycket av årets spelmusik har gått till största delen obemärkt förbi. Super Mario Galaxy 2:s soundtrack känns ytligt och aldrig riktigt där för upplevelsen, det blir också ofta lite för episkt för min egen smak. Halo: Reachs höll antagligen hög standard som vanligt i Halosammanhang, däremot var det inget som fastnade. Mass Effect 2:s låter bra men också lite som en Hollywoodrulle, den känns nästan oinspirerat uppskruvad men också platt då tagen från sitt sammanhang.

Det har inte varit lätt att komma på vilken musik som under årets gång suttit sig extra starkt hos mig. Musiken måste ge något till upplevelsen, men den bör också kunna stå på egna ben. Även om jag kan verka tjurskallig som avfärdar alla dessa ovan nämnda finns det en hel del jag gillat. Och jag insåg, att kvar blev det stora i det lilla.

Årets ljud: Limbo

Några kommer kanske skriva om hur pass tekniskt avancerat ljudet är i det här eller det där spelet, men sådant vet jag själv inget om. Jag vet däremot att på det kreativa planet lyckades Playdead Studios som ingen annan. Med en atmosfärisk ljudbild mest bestående av obehaglig tystnad men laddad med grässtråns prasslande, varelsers rörelser, och sedan, övergående i metalliska toner, i maskiners bullrande, rotorblads roterande och en ekande ljudslinga ackompanjerad till ett gnisslande från kugghjul som någonstans i bakgrunden sätter allt i rörelse, en eskalerande drömprocess där varje steg och sten som rullar och varje enskild ton av närmast ohörbart art, talar minimalismens språk till mina ständigt vidöppna hörselgångar.

Limbos tystnad ekar och dess ljudmatta skriker. Och jag lyssnar, för allt är ord men utan bokstäver.

 

Årets musik: Bit.Trip Runner

Jag skulle kunna välja Bit.Trip Fate för att spelet förenar atmosfären i musikens mörka toner med spelläget, jag skulle kunna välja VVVVVV för att det låter så jävla bra, jag skulle kunna välja Super Meat Boy och jag skulle kanske också kunna välja And Yet It Moves. Men då skulle jag glömma bort hur jag satt i flera minuter vid Runners startskärm, hur jag inte ens klickade mig vidare in på menyn utan någon gång startade det enbart för att lyssna till den melodin, och det kan jag inte.

Jag kan heller inte glömma hur väl spelet, för det mesta, förenar bakgrundsmusiken med varje ljudeffekt från mitt avancerande, hur ljudbilden ständigt växer och hur den i slutändan fullständigt slår ut i en regnbågskavalkad. Jag kan dessutom inte glömma de första stegen i den tredje världen, där jag välkomnas till ett samhälle i förfall och musik med sorgsna undertoner, men ett hoppfullt framskridande.

Jag vill inte säga att Bit.Trip Runner har årets bästa spelmusik, för det handlar inte om det. Det handlar bara om att inget annat soundtrack under det gångna året betytt så mycket för mig som Gaijin Games och Anamanaguchis chiptoner.

 

Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen ”Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ”Årets ljud och musik”: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, EmmyZ, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, Munins skärvor, n00b schoolbus, Onlajn, Pixelviking, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Spelvärldspareringar och Xboxflickan & Nikke.