GAME PAUSED

Världens undergång

Världen slutar med dig. Och börjar med Ark. Det som finns däremellan är endast ett evigt nu av händelser i tid och rum, för alltid sammanflätade likt sången från en lergök.

Denna blogg började som ett experiment. Den kommer inte sluta som det. Jag ville veta om jag klarade av det här med krönikor, recensioner och dylikt, allt i detta fall centrerat runt spel och sedermera också film. Just nu är det dock inte vad jag vill hålla på med, jag kan heller inte föreställa mig jobbandes som krönikör eller recensent längre. Skrivandet är för mig en alldeles för utdragen och krävande process för att jag skulle kunna hinna med den formen av jobb. Dessutom har jag inte lust att spela annat än då jag känner för det.

Jag känner inte för det.

Det blir inte mycket spelande längre, och det blir således inte mycket skrivande om spel heller. Jag vet att det kommer återvända, men just nu finns det varken tid, lust eller ork att göra det. Spelandet har för mig – som jag ser det nu – alltid handlat om en hobby jag lagt ned en hel del tid på men inte tänkt jobba med eller fördjupa mig i annat än i vissa fall. Jag kan en hel del om spel, men långt ifrån så mycket som andra kan. Och jag tänker inte fördjupa mig bara för kunskapens skull. Det handlar bara om att jag tycker det är kul. Jag spelar i och för sig inte mycket, men det handlar om så mycket mer. Musiken, samlarprylarna, hyllan som är överfylld, affischerna och de fantastiska fantasierna, upplevelserna och analyserna. Men jag strävar inte längre efter att jobba med det som skribent eller liknande.

Jag vill berätta en historia. Jag vill sprida ett budskap. Jag vill göra det jag gillar, i min egen takt och utan att någon trycker på. Oavsett om trycket kommer från mig själv eller någon annan. Därför tar jag nu officiellt en paus från denna blogg. Det har varit dött här så länge, och eftersom jag inte har något att säga för tillfället – eller för den delen önskar säga något – så blir det såhär. Ni som följt bloggen: jag vill tackar er för den här tiden och vet med er att jag kommer fortsätta, i detta nu bara osäkert när det sker. Jag kommer fortsätta att lägga upp inlägg med ojämna mellanrum på min författarblogg dock, eftersom anledningen till denna paus är mitt nya verk.

En bok tar upp en väldigt stor del av ens tid. Det är tid jag själv väljer att lägga på den, och jag ångrar inte en enda av de bortslösade sekunderna, men trots att jag kanske inte skriver något alls vissa dagar tar den upp hela min uppmärksamhet. Det är en krävande process och dessvärre lider jag av att inte ha mycket till disciplin vilket gör det hela snäppet värre. Jag kan inte förstå hur andra lyckas driva hela internetsajter eller jobba hela dagarna när jag själv knappt lyckas skriva klart en bok, men det är i alla fall så det är.

Jag tänker dock sätta ned foten ordentligt på en sak här. Korta nyhetsinlägg. Nyheter tycker jag att ni kan läsa på andra, bättre uppdaterade sidor, och därför kommer jag – med reservation för undantag – inte skriva några inlägg om nyheter på spelfronten i framtiden. Det överlåter jag åt proffsen. Dessutom klarar jag personligen inte av att slänga ihop något under en kort stund och vara stolt över det. Korta inlägg är något jag gärna läser men inte vill skriva själv.

Slutligen, och innan jag drar ut på detta inlägg alltför mycket, vill jag bara påpeka och be om ursäkt för att jag helt missat att följa folks bloggar runtom på webben. Jag har helt enkelt inte haft tid med det heller.

Som första internetsida avslutar jag detta inlägg med att avslöja titeln till min nya bok, som antagligen inte kommer byta namn. Jag brukar sällan ändra mig på sådana punkter. Världen slutar med dig. Och börjar med Ark. Det som finns däremellan är endast ett evigt nu av händelser i tid och rum, för alltid sammanflätade likt sången från en lergök.

Bokens namn är Novell.

Trailer – Grå Sol

Som jag nämnde på författarbloggen tidigare, har jag och polaren RJ varit ute och filmat en trailer till min bok Grå Sol, och tack vare just RJ är den nu klar och redo att ta över världen. Ni hittar den på YouTube lika lätt som ni stavar dess namn, men eftersom jag är en så bussig snubbe lägger jag upp den här nedan också. Samt någon annanstans när ni minst anar det.

Tackar RJ för klippningen, ni andra; mycket nöje!

Bionicle: Legenden Återuppstår – filmrecension

Att försöka skydda och förklara den första Bionicle-filmens storhet – med svenskt tal såklart – för andra i samma ålder hör till det svåraste en människa kan göra. Det hamnar någonstans under pyramidbyggande och sökande efter odödlighet, men något snäpp över göra-en-bra-Beck-film-nivån. Frågan är nu om man ska behöva försvara även den fjärde filmen efter att ha sluppit göra det med andra och tredje. Svaret är helt enkelt att man kommer undan även den här gången.

När det första filmen, Bionicle Ljusets Mask, släpptes ställde jag mig kritisk till hur de valde att avbilda Legofigurerna. Den något klumpiga designen och animationerna verkade inte passa bilden jag skapat mig efter att ha byggt ett antal figurer. Tack vare den enhetliga upplevelsen som filmen dock bjöd på vande jag mig snabbt och när jag nu ser hur man tar steget att skapa de mer porträtterande animationerna ryggar jag tillbaka. Och jag stiger aldrig riktigt fram igen. Anledningen är, att trots en del snygga detaljer på karaktärernas rustningar så lyckas man inte med det den första filmen gjorde så bra: att skapa en enhetlig upplevelse. Bakgrunder och miljöer passar inte med figurernas utseende utan det känns hela tiden som om man tittar på två filmer. En med Bionicle-figurer som slåss i extremt utdragna och tråkiga strider mot varandra och en med miljöskildringar som hämtade ur ett filmlicensspel till Playstation 2. Att de dessutom valt att ge karaktärerna tänder är svårt att förlåta.

Filmen lider dessutom av att inte ha någon egentlig story, den tar vid efter att Makuta Teridax tagit över Mata Nuis kropp och den ”store anden” skickar iväg sin själ i form av Livets Mask till världen Bara Magna, där den får form och ger sig ut i sökandet efter vägen tillbaka till sin hemvärld. Det är väldigt löst berättat och en röd tråd är svår att finna.

Dessutom skulle filmen mått bra av en riktigt genomond och vrålhäftig superskurk á la just Makuta. Den första filmen lyckades ytterst väl med att göra en trovärdig, ond ändock hedersfull maskbärare som ledare för mörkret, och även del två och tre lyckas bra. Men i Legenden Återuppstår har man gjort det hela fullkomligt ointressant och löjligt, kanske inte minst för att det aldrig blir speciellt häftigt eller spännande. Lite mer elementärkrafter hade filmen faktiskt inte mått dåligt av.

För de som är lite mer insnöade i Bionicle-världen finns det dock en smula mystik som kan göra det hela värt mödan. Dessutom bjuder filmen på en del genuina skratt, men med långt sämre röstskådespelare än tidigare, ointressant story och splittrad design kan jag inte göra annat än avråda er från att se den. Kanske de allra minsta har någon glädje att finna, men de kan i sin tur inte förstå Bionicle-seriens och figurernas komplexitet. Är man som sagt ett riktigt fan och ordentligt insnöad i det här med robotar av Lego kan man dock hyra den, men inte utan att först få ett varningens finger. Bäst gör ni att leta upp den första filmen på någon sida eller butik som fortfarande har denna inne; bättre animerad film är svårt att finna här från väst. Kom bara ihåg att välja de svenska rösterna.

Flickan som lekte med elden – filmrecension

Det är fortfarande nästan slutsålt varenda kväll, varenda föreställning, till filmatiseringen av Stieg Larssons andra deckare, trots att filmen varit uppe i flera veckor nu. Folk går till biograferna med förhoppningar höga, efter att ha läst de storsäljande böckerna och fått mersmak av den ytterst välgjorda första delen i trilogin. Men hoppas de för mycket denna gång eller är den trots allt lika bra – eller till och med bättre – än föregångaren?

Med facit i hand tänkte jag vara otroligt rak på sak för en gångs skull: den första filmen är både intressantare, snyggare, sexigare, brutalare och mer spännande än uppföljaren. Dessutom har den första något av en röd tråd, vilket även den andra begåvats med men här istället för att följa den valt att klippa av den och sticka lite varstans. Manuset är luddigt, filmen drar ut på tiden väl mycket och ibland undrar man vad det egentligen är det handlar om. Någonting i stil med att Lisbeth Salander anklagas för mord hon inte begått medan Millennium-snubbarna med Mikael Blomkvist i spetsen håller på att avslöja en stor prostitutionshärva med toppersoner och öststatsflickor i smeten. Det låter bekant, är ofta dessvärre inte särskilt intressant och allteftersom klyschorna och ett par oförutsedda ögonblick dyker upp hinner man skratta sig fördärvad till följd av skådespeleriet. Min biokompis tillika bloggkollega var snabb med att påpeka att Paolo Roberto tycktes berätta en saga under en av scenerna. Han fungerade bra till en början, men ju längre det gick blev det alltmer krystat.

Roberto lyckades dock med nästan hälften rätt, vilket man inte kan säga om majoriteten av filmens skådespelare. Lena Endre över- och underspelar precis hela tiden och skurkarna är lika tråkigt becksvarta och oengagerat agerande som en sotig vägg. Noomi Rapace lyckas emellertid än en gång hålla fanan högt och hon följs av en vekare men trots allt klar Nykvist-låga.

Vore det inte för dessa två och för att filmen under korta stunder lyckas vara ganska spännande hade filmen kravlat runt i bottenskrapet. Nu råder jag dig istället att skippa de långa köerna till biosalongen och om du är ett riktigt fan av svenska deckare hyra hem den istället. Eller än bättre, läs boken i väntan på den tredje delen. Förhoppningsvis kommer den i alla fall i närheten av den första.

Kulhelvete!

Jag lider av en något annorlunda åkomma som i folkmun kallas för skjut dem upp. Det handlar helt enkelt om att jag älskar att skjuta saker, särskilt upp, men även ned. Och åt sidan. Skjutande är en naturlig del av mitt liv; jag är en mästare på att skjuta upp saker för att i sista sekunden ge mig på dem som en kula i medvind. Dessutom har jag en tendens att skjuta upp ofantliga mängder smällare under varenda högtid som tillåter spektakel av den sorten. Men framförallt gillar jag att spotta ut skämt och ironiska påhitt som skjutna ur en pistol i den människas ansikte som står mig nära, tillräckligt nära för att jag ska våga något sådant. Annars är bloggen ett rätt bra ställe att avfyra sina lurendrejerier på, nu när verkligheten är så uppskjuten i arslet som den trots allt är.

Skjut dem upp. Och ned. Åt sidan. Jag föredrar faktiskt upp. Och uppåt är riktningen man ofta skjuter i då man kommer till shoot ’em up-undergenren Bullet hell. Rakt in i helvetet uppåt. Själv har jag inte testat något kul – helvete! – spel ännu (som den smidigt nog kallas på svenska, från och med nu faktiskt) men efter att ha skannat denna enorma Sega Saturn-artikel om shmup som vilken Samus som helst har jag en och annan på önskelistan. Problemet är bara att genren nästan uteslutande begränsats till Japan. Jag lyckades dock av en slump (om man nu tror på sådant) hitta ett DS-spel under namnet Ketsui Death Label – importerat från Japan, men än sen? Kolla bara in trailern till detta jävla kul – helvete! – och njut. Jag ser fan inte ens vad som händer ibland. Underbart.

Frågan varför jag varit borta besvaras i mitt senaste inlägg på författarbloggen, så jag tänker inte ens yttra mig om saken här. Det känns alldeles för privat. Alldeles för privat. Alldeles…

Funderade du över vad som hände med Döden så har han inte gått i pension ännu, och det lär ju ta ett tag till dess. Ett antal schackpartier antagligen. Och jag som så sällan spelar schack – vilken röta. Då slipper man alltså oroa sig för att bli slagen och förlora livet på köpet, och kan istället fokusera oron på den egna förfallande kroppen. I och för sig, vem har sagt att Döden inte spelar kulhelvete-spel? Det lär passa honom väldigt bra om inte annat. Sen kan man fundera över vad det här hade med saken att göra, men då den frågan inte kommer besvaras så man kan lika gärna låta bli.

(Säg nu inte att ni sitter där som fån med förlorad koncentration och allt till följd av min titel. Det står Kulhelvete, och inte något annat. Jösses, hur snuskiga är ni egentligen?)

Forgotten Wings

Det här blir den första dikten jag lägger upp på sidan. Anledningen till detta är faktiskt att den är skapad med spelmusik av Yoko Shimomura i bakgrunden, eller snarare lite som en stomme. Därför glider jag inte alltför långt ifrån ämnet spel, även om det inte längre spelar någon roll. För det blev ju ett recept alldeles nyligen. Och vem vet vad framtiden har att bjuda på, kanske blir det lite vad som helst. Nåväl, dikten läses med fördel tillsammans med denna i bakgrunden eller originalet, som är min favorit då den är klart kraftfullare. Men den passar i gengäld inte lika bra ihop med dikten. Nåväl, slutpladdrat, nu är det upp till er att bilda en uppfattning.

Kyrkklockorna ringde
slog in ännu en dag
från ett rum uppe på vinden
som stod dränkt i damm och stoft
satt en man och spela sorgset
mellan träets bjälkar dansa ljud
han reste sig, såg snabbt på klockan
och spela sen tills väggar sjöng
tills växter och blommor,
slog ut och växte upp
men då han rörde vid dess sista stycke
stod någon utanför och knacka på

han flydde huset och pianot stod kvar
mot världens ände förföljdes han
över fält i oändliga antal och vidder
de sträckte sig åt alla håll
mot himlen växte blommor högt
och han orkade inte springa mer
men nådde fram till fallet,
och föll så ned mot djupet
mot moln och åter moln,
och spred så sina vingar
svävade fram genom luftens rum
lät vinden ta honom dit den ville
för att bland alla förlorade löv,
och frisläppta fåglar från fjärran
höra melodin han kände väl
den som skapats i hans drömmar