Tag Archive: Pokémon


Någon som hunnit plocka på sig ett exemplar av Pokémon Platinum ännu? Tänkte väl det, och de som har den europeiska versionen, liksom tillgång till trådlöst internet, kan skatta sig lyckliga. Det är nämligen så att från och med idag, till den 19 juli, kan vi svennebananer med förkärlek för att samla alla få tag på Mystery Gift: Secret Key.

Med denna kan ni göra om Pokémon #479 Rotom till fem olika former, som – förutom att vara väldigt fula – är starkare och har tillgång till nya attacker. Ni kan byta hur som helst mellan formerna, och vill ni ha mer och specifikare information om det, klickar ni här.

Annars räcker det nog med att experimentera lite, men självklart följa instruktionerna här nedan till att börja med. Jag citerar nintendo.se rakt av:

Vad behöver jag göra i Pokémon Platinum Version innan jag kan få tag på Secret Key?
1. Bege dig till Jubilife City och gå in i tv-huset som ligger längst upp i mitten av staden.

2. Gå uppför trapporna till tredje våningen och prata med den brunhårige, glasögonprydde gubben som står på den orange mattan.

3. Välj ”YES” när han frågar dig om du vill bli intervjuad. När han frågar dig om ”Opinion on TV” svarar du ”EVERYONE” genom att välja den orange rutan till vänster och sedan vilket ord som ska stå där. Därefter väljer du den orange rutan till höger och fyller i ”HAPPY” (har du svårt att hitta orden kan du sortera i bokstavsordning istället för i ordgrupper). När båda orden är ifyllda väljer du ”CONFIRM” och sedan ”Yes”.

4. Nu frågar han dig om ”feedback on TV” och då upprepar du proceduren i steg tre men fyller istället i ”WI-FI” i den vänstra rutan och ”CONNECTION” i den högra.

5. Spara ditt spel och stäng av.

6. Sätt på spelet igen och vänta tills spelets titelskärm dyker upp och gå vidare därifrån så att du hamnar på skärmen där det står ”CONTINUE”, ”NEW GAME” etc. Här väljer du ”MYSTERY GIFT” och sedan ”RECEIVE GIFT”. Efter det väljer du ”GET VIA NINTENDO WFC” och bekräftar med ”YES”. Tänk på att du måste använda samma Nintendo DS som ditt Pokémon-spel är länkat till när det gäller anslutning till Nintendo Wi-Fi Connection!

7. Nu har du fått ett nytt Wonder Card som du ska ta till närmaste Poké Mart där du får Secret Key av figuren i grönt.

8. GLÖM INTE ATT SPARA DITT SPEL!!

Självklart har jag plockat på mig ett stycke Secret Key redan, och det ska även ni göra, om ni nu har spelet. Och det måste ni väl ändå ha.

Bilder nedan, för att tydliggöra hur man når det hemliga rummet, där hemligheterna gömmer sig. Klicka för större – men inte mycket större – bilder. Alla utom sista från serebii.net:

Lite kul är förstås den sista bilden – uppslängd även här nedan för snygghetens och plottrighetens skull – från den amerikanska versionen av evenemanget. Där kunde man även få tag på Secret Key på Toys R Us, vilket var väldigt smidigt för de som precis påbörjat spelet, eller inte hade tillgång till trådlöst internet.

Platinum Rotom, secret key event 4

Annonser

Lika bra andra gången?

Det är frågan det. Liksom en viktig faktor för många spelskapare i dessa dagar, eller kanske snarare för kritikerna, som snackar omspelningsvärde. De riktigt konstnärliga spelutvecklarna bryr väl sig inte så mycket om Gösta i lilla Småland anser att spelet inte kan köras om en extra gång.

Nej, det kanske bara är vi snåla konsumenter och recensenter som vill att spelen ska tålas liras om massvis med gånger, bara så att vi slipper slösa ut våra pengar på några nya, och istället kan köpa märkeskläder eller oxfilé för pengarna. Inte mig emot, jag älskar oxfilé. Kläder har dock aldrig varit något som intresserar mig, vilket kanske är anledningen till att jag sitter här idag.

Nåväl, utvecklarna hakar i alla fall på och vill säkert även i många fall skapa spel som tål att varvas två eller flera gånger. Det förvånar mig inte det minsta. Frågan är dock om det verkligen är så roligt andra gången.

Du träffar en människa. För att lära känna denne kan det vara bra att ses flera gånger, och de första är de säkert väldigt spännande oavsett vilken relation båda parter har, och självfallet om de båda anser att den andre är intressant. Annars finns det inte många anledningar att träffas igen. Hur som helst, efter ett antal möten är det förstås inte lika spännande och intressant att träffa personen längre, det kan dock vara trevligt, roligt och någon möjligen-existerande-övre-makt vet vad. Man har alltså inte tröttnat på personen, bara det att spänningarna blivit något annat – utvecklats, skulle man kunna kalla det.

Det beror förstås på att människor är levande, komplexa varelser och inte ting, men hela idén med att det inte är lika intressant andra gången funkar ju även i relationer. Dock är det förstås enklare att ta en bok som exempel.

Första gången du läser igenom den, förutsatt att du gillade den, känns allting så nytt (förhoppningsvis, åtminstone) och spännande. Andra gången blir det däremot som en trevlig återförening, men du vet ju ändå vad som väntar bakom hörnet. Eller har vaga minnen av det.

Spel är förstås inte lika låsta som böcker alltid (även om böcker nu kan bjuda på många tolkningar) men även om man gillade spelet första gången man körde igenom och andra gången bjuds på många överraskningar och nya händelser, eller varför inte vapen, är det ändå inte lika kul. Den största delen av upplevelsen vet du ändå om hur den är, och hittills har jag inte spelat något spel där det inte är så.

Däremot har jag spelat ett antal spel där det knappt finns några val och där det mesta ter sig likadant varenda gång, och ändå är det kul att fortsätta sedan eftertexterna rullat förbi. Hemligheten – om man nu vill kalla den en sådan – är antagligen att spelen ifråga är så otroligt välgjorda och roliga, att man helt enkelt glömmer bort att klaga över att: detta har jag minsann varit med om förut.

Det tydligaste exemplet på detta jag mött hittills är spelet Panzer Dragoon Orta, som jag talade om i ett tidigare inlägg till följd av att en snubbe fått spelet för ynka 16 riksdaler. Detta är förstås ett rån som bör straffas med ett omnämnande på denna blogg, spelet är ju nämligen ett av få där jag tyckte bättre om det andra omgången, än jag gjorde under första. Tredje gången gillade jag det ännu mer, och nu funderar jag starkt på att spela igenom det en fjärde gång, och detta under ett och samma år.

Vi talar förstås om en rälsskjutare på ynka fyra timmars speltid per omgång, men borde man då inte tröttna snabbare? Faktiskt inte, och jag tror det är på grund av några mindre knep. Utan att dra ut på det för mycket finns här ett väldigt smidigt och variationsrikt stridssystem med uppgraderingsmöjligheter, och på varje bana finns några alternativa vägar samt en hel del att se, om man bara tar sig tid. Små detaljer, och funderare i storyn.

Jag tror att om man bara lyckas med att göra hela upplevelsen till en smidig och varierande slinga, spelar det inte så stor roll att det inte finns massor av extramaterial eller femtio timmars speltid. Det är åtminstone så jag känner, och efter hundratals omspelningar av samma banor i Contra 4, som är väldigt kort men bjuder på ett enkelt och träffsäkert spelsystem med lagom många möjligheter trots stora begränsningar, är jag rätt säker på att man med inte alltför komplicerade medel kan åstadkomma något som håller – om inte riktigt man kanske nästan – för evigt. Fast då är jag förstås inte mycket för komplicerade attackkombinationer.

Varför detta plötsligt, kanske ni frågar er? Jag sitter nämligen och spelar Pokémon Platinum, som säkert många redan vet, och där är det ju rätt mycket av samma. Jag ska inte säga att detta är dåligt, men det är långt ifrån lika bra som i Panzer Dragoon Orta. Det kan ju bero på att spelet faktiskt inte är så pass varierat och fräscht som ovan nämnda titel. Men hur funkar det då med Contra och fräschhet? Det spelet kör ju verkligen på gammal design och spelmotor.

Undantag, min vän, och här ger jag över ordet till er. Vad tycker eller tror ni krävs för att ett spel ska vara roligt och fräscht även andra gången?

Vad är det där på marken? Är det mögel i gräset? På träden? Eller snö, vit mossa? Mjöl, eller kanske någon mindre laglig substans? Mysterier som varifrån pokémons egentligen kommer och varför de legendariska från tidens början lämnat människorna överskuggas omedelbart av den vita sörjan som ligger på marken och pryder trädens grenar. Kanske är det bara någon som hällt ut lite Moo-moo milk av bara farten, eller så smakar drycken helt enkelt inte lika bra som hörsägen säger. Och tio timmar in i äventyret vet jag fortfarande inte vad det där vita är, men det är förstås inte så viktigt längre. Just nu handlar det om att fånga de alla, och sedan knäcka de alla.

Tio timmar ja, men jag har nog enbart avverkat en fjärdedel av storyn än så länge. Och så fort den är över finns det ju hur mycket som helst annat att göra; det är snarare så att spelet börjar då man klarat av den omtalade elitfyran. Gissningsvis femtio timmar in.

Nu är jag dock mitt i smeten av någon form av konflikt mellan de otroligt (otroligt) ondskefulla Team Galactic och… möjligtvis resten av Sinnoh. Storynmässigt är det förstås inte mycket att hurra över, trots att det är lite spännande emellanåt. Dock på ett sådant sätt att man undrar vad som egentligen står på. Så visst vill man kämpa vidare till följd av vad som väntar i nästa stad, men jag är mer nyfiken över vilka pokémons jag kommer hitta härnäst. Som det ska vara, alltså.

Att ta sina första steg i Pokémon Platinums Sinnoh för antagligen med samma känsla som den då man som Ruby/Sapphire-spelare vandrade runt i Emerald. En blandning av nostalgi, hemtrevnad och bitter igenkänning, varvat med lite nytt såsom det vita möglet i Twinleaf Town. Grafiken är densamma – om du inte frågar min bror då, vem vet, han kanske har rätt – och det låter likadant. Lika vackert, med andra ord.

Musiken är på topp, som alltid, och den känns till och med något bättre gällande ljudkvaliteten, dock är bristen på surround en stor miss. Trevlig är dock nyheten att Pokétchen har fått ett nytt utseende och är smidigare att använda, liksom menyerna har nya valbara färginställningar. Sist men inte minst har flertalet pokémons fått ett uppiffat utseende i form av en ny – låt oss kalla det hållning, och dessutom har lite annorlunda rörelsemönster då de hoppar upp på skärmen.

Man känner som Diamond/Pearl-spelare som sagt igen sig rätt ofta, men man blir också överraskad emellanåt och att man skulle tröttna innan slutet känns just nu som en omöjlighet.

Mer av samma, skulle man väl kunna säga, men bättre av samma, för att ge det en positiv vinkling. De som spelat föregångaren kommer antagligen älska ännu en gång, eller tröttna om man inte var alltför upphetsade förra gången.

Som ny till serien (om nu det ens är möjligt) eller som gammal räv med lust att återupptäcka sin barndomskärlek, har man dock ingen som helst anledning att tveka en sekund imorgon, då spelet hits the stores. För jag har inte ens kommit en fjärdedel genom, och det finns fortfarande saker jag lämnat bakom mig, någonstans på vägen, som behövs kollas igenom en gång till eller upplevas för första gången. Just nu ska jag dock träna lite till, och sedan ge mig på brorsan. Min Kricketune kommer sopa banan med honom, var så säker.

Fickmonster i… fickan

Solen skiner, fåglarna kvittrar (nåväl, emellanåt) och gräset är grönt som sig bör en vårdag som denna. Jag tänker dock knappast lämna huset frivilligt idag, Pokémon Platinum damp nämligen ned i brevlådan igår. Då jag hela dagen satt och förberedde denna pedantiska blogg hade jag självklart ingen tid över att ens öppna plasten på spelet, vilket är typisk mig gällande nya spel.

Nu när bloggen slutligen är igång kan jag dock slita av kläderna på skönheten, trycka in den i min gamla trotjänare av den gamla modellen, och sedan ge mig in på att fånga alla. Eller, för min del är det att skapa bästa laget, och sedan sopa broder och kusinen av gatan. Ned i en liten vattenpöl, där de allt kan ligga och fundera över nästa drag.

Jag återkommer således med intryck från spelet senare ikväll eller möjligtvis imorgon, beroende på hur fast jag blir. Dessutom släpps det ju inte förrän på fredag, så jag behöver knappast stressa. Nej, jag har gott om tid på mig, men härnäst kommer lite tankar om Xbox 360:ns kanske bästa rollspel.

Pokemon Platinum

Lite otydligt kanske, men mobilkamera is the only shit I have right now.