Tag Archive: Lego


Papercutz HydraxonJag har, sedan jag kom i kontakt med fenomenet för en herrans massa år sedan, varit fullkomligt förälskad i Bionicle. Det började förstås med Legofigurerna, men tätt i dess spår följde kortspelet, filmerna och spelen. Eller snarare, ett av spelen. Det senaste har jag varit lite sugen på, men aldrig köpt. Spelet jag har, kort och gått kallat Bionicle, kan jag dock inte kalla bra; det är faktiskt underkänt. Trots det har spelet en del roliga delar, som faktiskt är spelbara och värda din tid. Eller i alla fall nästan.

Kortspelet är dock en höjdare. Det är intressant då man samlar masker som ger en styrka men kanske främst är illustrationerna och animationerna på dem rätt snygga och då det begav sig säkert den största anledningen till att jag samlade.

Legofigurerna vet vi alla att de är riktigt häftiga. Vissa delar av kroppen kan röra sig, de har vapen av allehanda art men deras största tillgång är deras urläckra masker. Bionicle vore ingenting utan maskerna. Vissa av dem är så coola att ord inte räcker till, för de bjuder på hård, mekanisk och alltifrån kall till känslomässig design. Att det dessutom finns otroligt många av dem gör inte saken sämre. Det blir lite som Pokémons slagord: Gotta catch ’em all!

Sist men inte minst har vi filmerna. Då jag för ett par år sedan satt upp en lista över de bästa animerade filmerna och placerade ”Bionicle – Ljusets Mask” på andra plats, var det många som rynkade på pannan. Jag har talat för filmen och hävdat att den är nära på ett mästerverk, men de flesta bara skakar på huvudet eller fnyser lite överlägset. Frågan är om det är de som är trångsynta eller jag som är fast i gamla tider och hyllar den av blind nostalgi.

För då jag talar om dessa Bionicle-produkter är det förstås baserat på vad jag tyckte förr, eller? Faktum är att de äldre Toas fortfarande fascinerar mig och då det faller mig in kan jag mycket väl sätta mig och bygga lite. Korten spelar jag dock inte längre då dataspel känns snäppet roligare, och dessutom har jag ingen att spela med. När jag säger att spelet är underkänt är det också byggt på vad jag tycker nu, inte då jag första gången spelade det. Det vara faktiskt underkänt då också, även om jag kan ha funnit lite mer intresse för det på yngre dagar. Filmerna däremot, de är fortfarande lika bra. Åtminstone den första. De andra är klart sevärda om man gillar Bionicle och är lite yngre, annars kan man gott skippa dem. Men dåliga är de inte, bara sämre än den första. Att jag ser oerhört mycket fram emot den nya filmen, som släpps den 23:e denna månad: ”Bionicle – The Legend Reborn”, är kanske inte så konstigt.

Visst finns det nostalgiska känslor som spelar in då jag håller kvar mitt intresse vid fenomenet, men största anledningen till att jag gör så stavas berättelsen. Bionicles berättelse, som finns att läsa på den officiella sidan, är en intressant och allt annat än förutsägbar sådan, där vändningarna byter av varandra och allting hela tiden utvecklas. Den är som en maskin som bygger sig själv, och jag fascineras ständigt över vilka grejer de kommer på. Slutet på den förra ”generationen” Bionicle var till exempel fullkomligt oberäkneligt då den onda Makuta faktiskt vann, men inte utan att lämna kvar en strimma hopp. Frågan är bara hur mycket hopp man behöver för att överkomma en ondska som numera sträcker som ända upp till himlen.
Daxia Bohrok and AvMatoran Sculpture
Bionicles berättelse är intressant och största anledningen till att jag fortsätter följa Legofigurernas resa. Fast skulle någonting vara dåligt är jag inte den som blundar för detta utan jag påpekar allt tvivelaktigt och diskuterar (med mina brorsor; hur många andra finns det att diskutera Bionicle med?). Den andra samt tredje filmen brukar vi ofta anmärka på, och det är inte sällan vi beklagar oss över de nyare maskerna och figurernas utseende. Blind lik kärleken är således inte mitt förhållande till fenomenet. För det är som jag sade i mitt förra inlägg: en sak som är bra nu, är också just det – bra nu, och det som är bra och dåligt ska man prisa respektive kritisera, så länge det är vad man tycker. Ge därför Bionicle-filmen en chans. Den första det vill säga. Gillar du den inte kan du åtminstone skryta över att inte vara lika trångsynt som din nästa.

I helgen avslutar jag detta tema med något alldeles finurligt. Återstår att se vad det kan tänkas bli.

Annonser

Nostalgi

Nostalgi är ett närmast överanvänt ord i spelkretsar och förknippas då självfallet med retro och allt som hör därtill. Men är den som kärleken — blind, och fördunklar den då inte vår förmåga att se klart på saker och ting? Ska vi i och med detta undvika den helt och hållet, och kan samt bör vi stå oberörda inför dess känslomässiga grepp om oss, eller finns det en annan väg?

Tetris - spelet farmor ägde alla, precis alla, i. Åtminstone alla jag känner...Att se tillbaka på vår barndom (om vi nu är så pass gamla) och minnas trevliga stunder då vi satt och spelade på den fyrkaniga NES:en med den lika fyrkantiga kontrollen nedgrävd i händerna är något vi alla gör mellan varven (om vi nu är så pass gamla och har möjlighet att göra så). Jag minns själv att jag och brorsorna lånade hem farmor och farfars NES för att dagarna i ända spela Super Mario Bros. och hoppas att någon skulle komma lika långt som farmor. Vi lyckades förstås aldrig, utan hon förblev något av en spellegend ändå upp i mellanstadiet. Kanske till och med högstadiet. Faktum är att jag fortfarande beundrar hur hon kunde varva Tetris trots att hon i dessa dagar inte kan spela längre.

Åldern tar mycket ifrån oss, även minnena, något farmor möjligen vet bättre än de flesta av oss. Därför drömmer vi och påminner oss om gamla dagar, så länge vi kan och förmår, lite av en verklighetsflykt, men samtidigt för att vi kämpar mot framtiden. Genom att minnas orkar vi ta nästa steg. Det är nyttigt att drömma och minnas, men vi måste alla våga inse att det som en gång varit, inte kommer tillbaka. För hur mycket vi än hänger kvar vid det som passerat, blir det som sker i detta nu inte bättre av att enbart drömma, inte heller kommer det tillbaka. Någonstans måste vi lämna drömmen och minnena därhän och låta de vara just detta, för att istället gå vidare, eller snarare, uppskatta ögonblicket.

Lego Racers till N64 - minns att jag verkligen älskade detta spel, men när man testar det nu så... ja, jag vill inte gå in på detaljerna.För oavsett vad du tyckte då, är kanske inte ditt gamla favoritspel speciellt bra längre. Minnena spelet givit dig må vara fantastiska, och dessa bör du inte lämna bort, men samtidigt har värden gått vidare. Att hävda att något är bra av blind nostalgi är enbart trångsint. En sak kan inte vara bra för evigt. Men en bra sak kan vara bra, självfallet, och oavsett dess ålder. Nostalgi är en sak, kvalité en annan. Nostalgin kan förstås vara en del av kvalitén, liksom kvalitén kan vara en del av de nostalgiska känslorna. Det gäller dock att se klart på det hela, och inte låta sin sikt fördunklas.

Jag spelar mycket retro, men jag spelar det inte av nostalgiska skäl. Jag spelar det för att jag hört och vet att spelen är bra, och för att jag kan se förbi ytan. Det kan du läsa mer om imorgon.