Det sjätte spelet i serien och enligt Benjamin också en bra utgångspunkt för den oinvigde handlar om dimma och att utvecklaren ZUN på musikmenyn har vissa blygsamma problem med att genrebenämna sina stycken samt mer än en gång påstår de vara annat än shmup-musik. Men mest av allt handlar det om välgjorda kulmönster och omisskännlig balans mellan det maniskt påfrestande och den utstuderade slalomdansen.

Visuellt sett är det precis så intetsägande som det har tillåtelse att vara utan att kännas platt medan ljudbilden – lyssna inte på ZUN – är en ursäkt i sig att omedelbart spela om från början när continueskärmen dyker med sin ja- eller nejfråga.

Det är inte smart på det sätt Caves spel är med sina combosystem men på ett plan som är lättare att ta till sig, det är inte heller spretigt mångfacetterat utan fokuserat och utan några felsteg åt ena eller andra hållet. En fin kärlekshistoria har tagit sin början.