Jag har skrivit om Deadly Premonition förut. Inte här, men på min dator. I olika dokument med små utkast till stycken där jag försöker sammanfatta och fånga den upplevelse som lämnade mig nära till tårar och ändå med glädjefylld eftersmak från resan som varit, och med en sista interaktiv omfamning också tanken om att här har jag funnit höjdpunkten.
Men när jag försöker blir det splittrat, det blir otydligt eller övertydligt, jag svävar iväg och samtidigt vet jag hela tiden att inget är mer viktigt än att lyfta fram det här spelet. För att spelklimatet ser ut som det gör. Ett verk som med sin subtila självmedvetenhet visade på hur omedvetna och trångsynta en stor del av spelare och kritiker ännu är. Inte för att jag hade problem med att förstå varför somliga uppfattade det på särskilda sätt, men för att det lägger fram vissa saker i smidigt samspel med andra delar och därigenom skapar en dimension jag finner svår att missa.
I Daniel Weissenbergers långa artikelserie om varför Deadly Premonition var förra årets spel påstår han en intressant sak: det är en vänskapssimulator. Sett i ljuset från denna extra dimension som alltså är faktumet att ni inte spelar som York, utan Zach, med allt vad det här innebär för strukturen och berättandet, finner ni att det inte handlar om att försöka relatera till huvudpersonen, men bli hans vän. Och när det är så fint gjort som det är här bör jag åtminstone säga någonting.
Det här är ännu ett raden av försök att berätta om varför ni bör resa till Greenvale, kanske inte det sista – det finns så mycket att säga, men jag vill också att ni upptäcker allt själva. Jag avslutar därför med att säga ni får lita på mig när jag påstår att det är det viktigaste förra året hade att bjuda på. 
Bloggonoid 
Vad roligt att höra att det fanns någon som redan varit inne på vänskapsbiten, hade jag läst den där artikeln hade jag varit ännu mer intresserad och inte väntat en hel månad efter det europeiska släppet.
Själv kom jag till Deadly Premonition med den Destructoid-lika förväntningen att det skulle vara helt absurt och i det oförglömligt. Men det var aldrig vad jag såg.
Vad jag istället fann var den finaste och mest rörande spelsaga man kan tänka sig.
I efterhand är jag dock nästan glad att jag fick den insikten på egen hand, hur fantastiskt det var att känna av den oförfalskade relation som ständigt fördjupades mellan mig och York. Medan den närmsta omvärld jag kände till mest tycktes skratta oförstående.
Helt enkelt den klassiska känslan (som alltid är en effekt av viss trångsynthet ja, i synnerhet nu under interneteran, artikeln finns därute någonstans) att ha något för sig själv, oavsett hur länge den nu kan vara, så är känslan under tiden den pågår obetalbar.
Och gör inte Deadly Premonition direkt mindre oförglömligt för min del.
Och jag måste också säga att ditt försök kommer åt den fina kärnan av varför Deadly Premonition är förra årets riktiga kärlek, och varför sådan består.
Sedan, visst skulle man vilja ha mer eller mindre hela spelet förevigat likt ett digitalt fotoalbum, det finns så många scener med medföljande dialog – likt ovan – som man bara längtar efter att få publicera och citera. Likt den jag hade på årsbästa-listan inne hos mig.
För ärligt talat, finns det något som bättre kan inleda den lina av subjektivitet som är alla listor än den här bilden:
Destructoid-recensionen har jag i princip hållit mig borta ifrån. Jag vet inte vad som fick mig att verkligen vilja ha spelet, först Levels recension antagligen – som talade om mycket av det intressanta i det, aldrig något om ”så dåligt att det blir bra” utan endast genuint bra – och slutligen din egen recension. Men alltihop blev egentligen bara till skuggor i minnet innan jag väl satt mig och sedan satt kvar hela dagen framför teven, för att efteråt fundera över vad folk sagt och jag själv tyckte. Då skrev jag första utkasten.
Bakom mig på en säng satt ibland en broder och skrattade lite smått åt vissa saker, men jag kunde aldrig själv sätta någon b-stämpel på det. Spelets essens var mig alltid så tydlig, det var som om den alltid talade till mig, bokstavligen faktiskt: på tal om bilder är det jag egentligen vill lyfta fram ett klipp med Yorks lilla förhör med Quint efter den stora informationsträffen, men också det är förstås något jag vill att alla ska få uppleva själva. Det var väldigt länge sedan jag skrattade så mycket som när York vände sig till mig och det var ännu längre sedan jag fick ta del av ett så smart manus.
Det är förstås bara ett av många ögonblick, som du själv visar på.
Exakt, även jag skrattade gott många gånger, men aldrig åt spelet, utan med det.
Känner igen mig. Hade också svårt att samla ihop mina tankar efter att ha spelat DP. Det är först idag som jag plockade ut en bråkdel av alla mina anteckningar och lyckades samla ihop mig i en nypubbad artikel. ”Things that make you go WTF?!” http://bit.ly/hnVxrz
Det borde finna fler spel som det här! ❤
Jag tycker det verkar som du sett det som ”så dåligt att det blir bra” – rätta mig om jag uppfattade fel – och det kan jag inte alls hålla med om.
Däremot är det självklart så att fler spel borde vara så mogna och vågade som Deadly Premonition.
That’s it, jag måste se till att köpa det här tror jag minsann!
Det gör du alldeles rätt i.
Har inte ens hört talas om det här spelet. Fast jag är ju inte så bekant i spelvärlden. Låter intressant!
För mig får Red Dead Redemption (och Red Dead Redemption: Undead Nightmare) bli årets spel.
Jag tycker absolut att du ska testa det. Yorks diskussioner med dig, eller Zach eller vilket namn du nu vill använda, om alla dessa filmer bör vara ursäkt nog och lär få dig att le stort.
Jag tyckte att kärleksstoryn mellan York och Emily var väldigt fint porträtterad också. Särskilt eftersom den – och rätta mig om jag har fel nu – inte innehöll en enda kyss eller sexuell anspelning. Den fokuserade helt och hållet på att etablera gemensamma teman genom vilka karaktärerna kunde relatera till varandra, och skapade därmed ett sorts känslomässigt band mellan de två som skiljde dem från alla andra i Greenvale.
Jag tyckte det skapade en väldigt intressant kontrast mot framförallt Zach, som även om han är den karaktär som står York allra närmast inte vid något tillfälle tränger lika djupt in ur ett socialt perspektiv. Alla långa bilturer som man tar ensam slutar för det mesta i diskussioner om favoritfilmer, Yorks fascination för det morbida och hans intresse för Emily. York har reducerat alla sina intressen till rena faktan som han glatt rabblar upp, regissör för regissör, årtal för årtal, inför en osynlig publik. Det är samma sak med seriemördare han haffat eller intressanta fall han läst om. Det där sociopatdraget gör att man har lätt att förstå hur han förhåller sig till sitt arbete. Och när man först börjar spelet framstår också York som smått sinnesrubbad och socialt inkompetent, och ganska nöjd över att vara så. Men efterhand som han börjar fatta tycke för Emily öppnar andra dimensioner av karaktären upp sig.
Mer än så kan jag nog inte skriva utan att spoila sönder slutet för de som inte kommit så långt, men det är en överväldigande upplevelse när spelet slutligen sammanfogar alla pusselbitar och låter dig få en glimt av helheten.
Kul att du kikar in C-J. Välkommen.
Relationen till Emily är absolut väldigt fin men av någon konstig anledning tänkte jag inte ens på att ta upp det här ovan ens som hastigast, fast nu uttrycker ju du det istället så bra och jag har egentligen inget att tillägga.
Det känns lite som om alla vi som spelat igenom det sitter på en hemlighet vi egentligen vill berätta för hela världen men inte kan. Och inte vill väl ni andra vara utanför denna hemlighet? Seså, iväg och köp det nu. 😉
Längtar mest efter att spela Mass Effect 2 och Pac-Man nu, men när min 360 återvänder från sin Euro Tour 2011, ska jag även fortsätta med det här. Hann bara spela en och en halv timme, och inledningen var verkligen både himmel och helvete. Men det ska bli klart mycket bättre längre fram vad jag hört, och det låter onekligen spännande om det är så intressant som du skriver!
Jag minns inte vad den första 1,5 timmen innehöll exakt, för jag kunde inte sluta spela förrän det vankades middag på kvällen. Men desto fler timmar som tickade förbi, desto bättre blev det.