Bit.Trip Runner
Redan i juni utnämnde jag det till årets plattformsspel. Sedan dess har det släppts flera titlar inom genren men ingen har riktigt kunnat mäta sig med Gaijins chiptonsatta färgexplosion som uppstod genom pixelperfektion i deras fjärde genrefusion.
Slutrimmat.
Bit.Trip Runner är spelet där du springer från vänster till höger och försöker hålla tungan rätt i mun. Kort sagt. Dina ögon och hjärnan behandlar spelet som en plattformare, dina fingrar som om det vore ett musikspel – ett långt solo med stegrande intensitet. Just musiken har alltid haft en viktig del i Gaijins spel, men även om det aldrig är lika framträdande här som i andra med tanken om synestesi som en av grundpelarna, har den ändå en betydande roll. Chiptonerna låter bara bättre desto bättre jag spelar, och vore inte regnbågen bakom mig tillfredsställande nog för att fortsätta är känslan av att ta sig förbi en fingervrickande passage och därefter mållinjen det istället.
Utvecklarna lyckas med balansakten att låta belöningen komma från flera håll och ändå stryker de mig aldrig medhårs. Utmaningen kräver min fulla koncentration, men aldrig blir det orättvisst. Bandesignen har som nämnt ett plattformsspels yttre, men en pusselliknande struktur, där pixelhindren följer varandra i serie efter serie, i vad som är det närmaste perfektion genren kommit i år.
Runner liknar inte något annat och tar dessutom ett steg bort från andra lika eller mer utmanande titlar under året eftersom det flätar samman uppmärksamhetsfokus och timing i det visuella med rytm, tar endast hjälp av memorering för att förenkla – som det ska vara – snarare än anamma idén om trial and error fullt ut. Vilket inte var vad jag sa vid första genomspelningen och i min recension, just eftersom det framkom senare. Den skicklige kan utan att minnas något av upplägget ta sig igenom majoriteten av banorna nästan på första försöket, vilket inte kan sägas om andra av årets titlar där dödsfall krävs för att över huvud taget veta vad som väntar. Och skicklighet går alltid före memorering i min värld.
Det handlar emellertid aldrig om att vara förutsägbar, för Runner är allt annat. Men det har en struktur som välkomnar flyt och därför gör det till dess ändamål. Även om jag dör hela tiden går övergången till att fortsätta spela så smidigt att upplevelsen aldrig störs.
Det finns som ni förstår många anledningar till att Bit.Trip Runner fortfarande är att betrakta som årets plattformande höjdpunkt. Det beror kanske främst på att jag fortfarande kan starta det, vara där i flytet igen, tjuta av lycka när jag klarar banan med alla guldklimparna plockade och en regnbågssvans bakom mig.
För även om det kommer irritera är Runner först och främst glädje. Trots att det har tunga ämnen under ytan är det i belöningen från att bemästrar en bana som om den vore en perfekt komponerad sång tillfredsställelsen ligger. Endast väldigt väldesignade spel ger sådana känslor. Som en bonus efter en perfect har det dessutom världens bästa titelskärmsmusik. 
Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen ”Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ”Årets spel: 3:e plats”: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, EmmyZ, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, n00b schoolbus, Onlajn, Pixelviking, Savepunkt, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi och Spelvärldspareringar.
Bloggonoid 
Ett spel jag definitivt måste ta tag i och fixa! Verkar riktigt skoj!
Måste verkligen se till att spela det här jag också.
Ja, du vet vad jag tänker säga så jag skippar det! 😉
Bra grabbar!
Japp, jag gillade verkligen hur dem ordnande balansen mellan skicklighet och memorisering. Först kan det verka som om det enbart handlar om att komma ihåg banorna utantill, men när man väl lärt sig hur spelet tänker, hur designen fungerar och hur allting går i hand med musiken, ja, då är det bara en fråga om ren skicklighet. Så istället för att memorera hur banorna ser ut är det mest effektivt att memorera hur DESIGNEN ser ut. Svindlande bra gjort, helt enkelt.
(I försvar för alla spel som bygger på Trial & Error får man väl säga att memorisering också är en slags skicklighet. Men det är off-topic.)
Jag tror bestämt att du skulle skrivit det här inlägget istället för mig.
Memorering är absolut en form av skicklighet, men personligen tycker jag bättre om spel som inte använder sig av det. Men det beror förstås på hur pass välgjort det är. I vissa spel (hej, Super Meat Boy!) kan det vara fruktansvärt frustrerande att jag måste dö om och om igen för att alls komma någonstans.
Första plats för mig! Spelet har ett grymt flyt, vilket gör att du ibland blir fångad i spelet, och du blir en del av spelandet. En känsla av att du är självaste CommanderVideo och det är du som springer där, ingen annan. Spelet, som ni redan sagt, kräver skicklighet, eftersom varje bana är som ett test för hur bra du egentligen är. Om du klarar bana på få försök- skicklighet. Om det tar tusen försök, både skicklighet och memorering. Det blir en blandning, där varje nya bana visar på skicklighet och delvis memorering.
Så sant broder, så sant. Årets bästa spel för mig också, med fyra andra. 😉