Hej, kära läsare och välkommen in i den månad som inte bara förväntas bli årets mysigaste enligt många, utan också innehåller den – någorlunda taget från luften – största bloggsatsningen spelvärlden skådat. Kolla bara längst ned. Det finns pepparkakor, grötris, paket och glögg, ända fram till julafton. Ta för er, vi börjar med årets besvikelse och överraskning. 
Årets besvikelse: Super Mario Galaxy 2
Inte hade jag väntat mig att: 1. Det skulle släppas en uppföljare till det smått fantastiska, om än vid vissa tillfällen irriterande, Super Mario Galaxy; 2. Att uppföljaren skulle visa sig vara en lång studie i halvfärdiga spelidéer som hade räckt till hundra spel, stundtals överdesignad banstruktur och fiendeflora, välutformade plattformsvärldar som knappt hinner vara innan de ska lämna plats för nya, upprepande av gamla banor med generiska för att inte tala om fruktansvärt formgivna bossar och mönster från första galaxvandringen i spetsen, och; 3. Att spelet skulle bli årets besvikelse. Som om någon glömt lägga mandeln i gröten.
Detta tämligen förtjusande rispris gick nästan till Halo: Reach:
Spelet som bevisade hur Bungie inte längre har något vettigt att säga. En spelmässig triumf men fullkomligt onödig, där berättelsen saknar tyngden de första tre delarna lyckades bygga upp och alla emotionella band till de dödsdömda Spartanerna i Noble Team lyser med sin frånvaro. Precis som ODST är Halo: Reach endast väldesignad utfyllnad.
Årets överraskning: Darksiders
Det stod tio av tio på omslaget, men enda anledningen till att jag faktiskt köpte spelet var hur framsidan var designad. Jag minns inte om det fanns någon annan orsak. Broder F var först att spela det, talade sedan inte om mycket annat på flera veckor. Jag hade inget val förutom att testa det själv.
Efter hans lovord förväntade jag mig inte bara ett bra spel, utan också ett som gjorde något speciellt, något jag aldrig sett förut. Detta händer inte. Istället möts jag av helt annorlunda intryck. Jag möts av en spelstudio som snor från de bästa och inte bara gör det förvånansvärt snyggt, de för in dessa olika idéer och fler i sin spelvärld utan att någonsin få det att kännas krystat, de skapar ett helhetsintryck där allting flyter samman till en design- och strukturmässig helhet som känns mycket mer än genomtänkt, rentav naturlig.
Darksiders är ett spel som får stängda rum att kännas öppna, pussel välkomnande och där våldinslagen är visuellt slående som i en bra serietidning. Med några av årets bästa oneliners är det också ett av årets mest citerade. Det hade jag inte väntat mig. Som att knäcka pepparkakan i handen och få tre delar.
Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen ”Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där deltagande spelbloggar varje dag, fram till julafton, var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ”Årets besvikelse och överraskning”: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, EmmyZ, Familjenspel, Gaminggrannar, Gamingmama, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, Onlajn, Pixelviking, Savepunkt, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Spelvärldspareringar, Victoria Saade och Xboxflickan & Nikke.
Jag testade Darksiders demo och har liksom inte riktigt hämtat mig från det ännu.
Nu vet jag att själva spelet ska vara mycket bättre. Alla säger det. Men det är ändå ett spel som än så länge ligger på min ”spelas kanske någon gång i mån av tid och intresse”-hylla.
😉
Mario Galaxy 2 har inte alls lockat mig. Fattar inte varför de inte själva förstår att mariospelet de behöver göra till Wii är ett nytt Super Mario World, fimpa hela den där galaxygrejen!
Darksiders måste jag nog köpa, har bara testat demot men jag gillade det.
Jag kan bara flina åt Galaxy 2 och hälla lite mer vatten på min Mario-hatar-kvarn. 😉
Darksiders var trevligt. Jag har inte klarat det ännu, men jag gillar det verkligen en hel del trots att jag är ganska avigt inställd till exempelvis Zelda som det lånar friskt ifrån. En överraskning var det dock inte för mig, jag hade läst för mycket om det ^^
Va? Mario Galaxy 2? Det var ju hur bra som helst! Jag gillade verkligen bossarna, de var roliga och utmanande och banorna var de sjukaste jag har sett, riktigt kul att spela. Den glädje som finns i mario galaxy 2 är svårt att hitta någon annanstans. Musiken var också den i världsklass. Nej här håller jag inte med alls. Men kul att läsa 🙂
Jag har inte ens spelat Super Mario Galaxy 2, så jag kan ingenting säga om det valet. Oväntat kan jag ändå känna att det är med tanke på hur hyllat det blivit av många, i alla fall då det släpptes. Jag tyckte om ettan och är sugen på att spela tvåan också, man blir ju dock lite orolig för att känna samma sak när man spelar det som du gjorde.
Darksiders å andra sidan förtjänar all uppmärksamhet det kan få.
Oskar Källner:
Det är värt att köpa, tro mig – och alla andra som säger samma sak.
Mattias Andersson:
Är det inte detta nya Super Mario World som heter New Super Mario Bros.? 😉
Också enormt överskattat. Ett av förra årets besvikelser. Trots det, bättre än Galaxy 2.
Ina:
Men du hatar ju Super Mario 64 också. Det går ju inte för sig, ju.
pskjonte:
Bossarna var enligt mig något av det sämsta med spelet. Alla utom Bowser var direkt fruktansvärda.
Lunandrez:
Att det hyllas så förbehållslöst är för mig ett mysterium. Ettan är överlägsen, på nästan alla sätt. Med tanke på att så många trots allt gillar kan jag dock ändå säga att du bör spela uppföljaren, för det kan mycket väl passa dig. Om du inte gjort det så kolla in min recension, där står det mer utförligt varför jag ogillar så mycket. Bry dig bara inte om siffran i slutet, innehållet står jag för men inte siffran. Den är nog ett snäpp lägre.
Spännande! Jag älskade SMG1 och har ännu inte införskaffat 2an, det här får mig inte att putta fram spelet längst fram på listan över kommande inköp!
Darksiders ligger nästan längst fram nu dock 😉
Super Mario Galaxy 2 som årets besvikelse kom oväntat faktist 😀 Själv älskar jag det, mer än ettan då svårighetsgraden trissats upp lite. Och bandesignen anser jag vara högt genialisk! Tur alla har olika smaker 😀
Darksiders älskade jag vartenda sekund utav, helt klart ett äventyr jag lätt kommer spel igenom igen om ett par år!
Åh! jag gillade verkligen Darksiders och ser fram emot 2:an. tycker det är lite synd att spelet inte fick så mycket uppmärksamhet som den egentligen förtjänade.
Härligt att Galaxy 2 genast får lite mer smisk! Din kamp mot det är redan en klassiker känns det som. 😉
Berättelsen i Reach är för övrigt 100 gånger mer involverande än i Halo 3, och då är jag snäll mot Halo 3…
Haha, en klassiker, där ser man. 😉
Halo 3 lyckas bättre eftersom grunden redan är lagd och jag därför bryr mig om alla, dessutom hade Bungie fortfarande något att säga på den tiden. De senaste spelen har bara känts platta trots sitt underhållningsvärde.
Jag håller inte alls med. Reach var en av de mest gripande spelupplevelser jag varit med om. Berättelsen bjöd på en god dos äkta ångest, vilket jag inte varit bortskämd med i spelsammanhang.
Karaktärerna är väldigt bra, klart mer intressanta och levande än de tidigare bikaraktärerna, och min egenskapade (kvinnliga) karaktär blev grymt bra. Klart en av de hjältar jag identifierat mig mest med. Skulle hellre spela ett par spel till med henne, eller den underbara Kat, än den allt mer ointressante Master Chief.
Problemet med Halo 3 är snarare att då man levt sig in så mycket i händelserna i de två första spelen, så blir fallet i trean så mycket längre. På egen hand hade det väl varit
ett okay spel, så varken påverkat mig negativt eller positivt, men när den storslagna berättelsen från de två första spelen oansenligt pyser ihop blir det bara pinsamt.
Den enda kritiken jag har mot Reach är att storyn blir så konstig i co-op. Då den fokuserar så mycket på ensamhet blir det väldigt motsägelsefullt att hela tiden ha en vän
med sig. Så där fungerade Halo 3s såpopera bättre.
Eftersom jag bara spelar Co-op i Halo-spelen så är det kanske så att jag missat något i det här fallet. Men samtidigt är det många andra bloggare som tyckt liknande som mig. Vi har helt enkelt väldigt olika uppfattning om hur berättandet och deras behandling av karaktärerna och den stundande undergången fungerar.
Kolla in flera av inläggen jag länkar till, Reach nämns ett flertal gånger.
Det var intressant. Hade ingen aning om att det räknades som en besvikelse. Efter det svaga Halo 3 och det helt ointressanta ODST, som jag inte ens skaffade, hade jag så låga förväntningar på Reach att det omöjligt skulle kunna vara årets besvikelse för mig hur blekt det än hade varit. Jag gillade verkligen att det onödigt episka magiska artefakt flummandet saknades och att vi istället fick en rak, avskalad skildring av en grupps hopplösa strävanden.
Jag får läsa på lite vad folk tycker, för att se hur debatten går. Min recension dödades av parasiten, så den har jag inte fått några reaktioner på. Får ta och skriva klart den under julen, för att se om jag är helt ensam mot övermakten.
Men om man vill uppleva storyn rekommenderar jag verkligen att man börjar med singelplayer. Det var en närvarokänsla jag inte känt Combat Evolved. I co-op var storyn… konstig.
En kritik jag dock har, även om den var ännu mer påtaglig i Halo 3, är det känns som de har byggt ut storyn alldeles för mycket utanför spelen, i böcker och webbsidor och annat. Så det är ofta som det händer (eller inte händer) saker, inte så mycket för att det är positivt för spelen eller spelarens upplevelse, men för att det bara är så. ”Här måste den här personen dö, inte för att det finns någon mening med det, men det nämndes i en bisats i en bok någonstans, och då måste det bli så.” Det känns som de målat in sig i ett hörn. Har man inte läst böckerna sitter man och väntar på spännande vändningar som de som läst böckerna vet helt enkelt inte kan komma, och det är bakvänt tycker jag.
Knappast ensam, alla kritiker verkar ju älska förbehållslöst. Så det är vår uppgift som oberoende amatförtyckare att visa den andra sidan. Men sen kommer du och säger hur fantastiskt spelet är där vi tycker helt annorlunda. Skönt att höra!
Det sista du nämner är nog ett problem också tror jag, även om jag inte känt av det jättemycket. Det är också så att Bungie nästan kräver för mycket av spelarna, så nya till serien kan inte uppskatta allt som de inbitna fansen kan. Det kan förstås vara en bra sak, att de insatta får mer nyanser, men om mycket faller bort för de oinvigda är det inte det.