Skivan snurrar

runt runt i Nintendo

 

GameCuben, runt runt men det hörs inte,

 

jag tänker att kanske älskar jag den för dess

 

tystnad, men kanske har vi bara skruvat

 

upp ljudet på teven

 

Vi ligger på tredje loppet och den regnbågsskiftande, den stjärnglimmande, den plingande, har eskalerat, nu går allt snabbare; vi vill åka snabbare.

Rainbow Road: bara här har vi fallit av banan,

i svängar åt höger och vänster,

höger

vänster,

höger

vänster,

innan det

långa röret

skjuter oss

ända   till

regnbågens

höjdpunkt,

landar på en boost, störtar iväg

vi slåss om de sista metrarna, låtsas,

allt är redan avgjort

då vi åker ned genom spiralen

mot målet; det enda som står i vägen ett blått skal:

det svischar genom luften,

kan inte göra annat än träffa;

en blå explosion fyller skärmen

 

den del av skärmen Alex spelar på, en av oss tre, en liten skärm, jag alltid överst, störst, alltid orsaken till diskussion och klagomål då vinster

 

staplas

varandra

jag åker i mål,

höjer handen,

spelar en trudelutt med munnen

 

jag ser hur han överväger att slänga den lila handkontrollen i golvet, det är

som om ögonen varnar först, säger

istället:

Kan vi inte köra den där banan som bara går runt runt hela tiden?

 

I normala fall håller jag bara in L- och R-knapparna för att slumpmässigt komma fram till en bana, oftast har vi redan spelat alla, många gånger, så jag trycker igen, och igen; slumpar till rätt dyker upp. Ibland byter vi karaktärer innan, tävlar även här om att komma först. Alla vill ha Baby Mario eller Baby Luigi: alla vill ha Chain Chompen, alla vill ha den som skäller och därför kallas för hunden, alla vill mosa motståndaren med dess runda svarta kropp. Enda alternativet är Koopa Troopa eller Paratroopa, trippelskalens mästare, vi bryr oss inte alls om de gröna men de röda åtrår vi, och de kör lätta bilar med bra acceleration som enkelt knuffas undan av tyngre, men detta spelar ingen roll för varken jag eller de tycker om tyngre fordon, knappt ens de i mediumklassen; lite för långsamma när vi ska komma igång igen, efter en banan, ett rött skal, ett grönt, ett blått, ett Bowserskal, ett Yoshiägg, en eldboll, en blixt, en stjärna, en Bob-omb, en Fake Item Box, ett stup

 

Jag trycker igång banan, Baby Park, runt runt sju varv

Alex ögon lyser, som gyllene svampar då

Lakitu räknar ned:

rött…            rött…            rött…

grönt!

 

Alla trycker in A-knappen, flyger framåt, tar en Item Box – jag en dubbel, de andra enkel – sladdar med R runt hörnet, ser i den lilla rutan hur ett bananskal visar sig; jag slänger det bakom mig, hör ett slirande ljud och

Wawawawawoah!

den andra boxen visar sig innehålla

 

 

röda

skal

 

 

jag kastar och träffar och tar ledningen

De där jävla röda fittorna!

 

Han slår aldrig, vi slår aldrig, även om vi vill. Hade det varit för tre år sedan hade han slagit, jag hade slagit tillbaka, men inte längre. Vi döper skalen till könsord och skrattar när de vassa blickarna lugnat sig, kallar varandra för något som inte alls passar och hoppas nästa Item Box innehåller en blixt eller stjärna eller tre stycken svampar eller bara ett enkelt rött skal så att vi kanske, kanske kommer ifatt. Istället dyker den tredje spelaren upp – han vi kallar Tjockisen trots att han är lika medium som Marios Red Fire men kom på det själv, som har brunt hår som skulle hänga över ögonen om han inte dragit det bakåt under kepsen han aldrig tar av, som har kläder från Ica Maxi eftersom de går minst lika bra att använda men kostar desto mindre – det är ju bara kläder – och som alltid ser ut att snart kunna brusa upp angående den där auktionen han förlorade för någon månad sedan, men som aldrig blir arg förrän motgångarna är staplade på en enorm hög av misstag vilka skylls på handkontrollen – och han tar dubbelboxen

 

bananskal först

 

men i den andra fick han hunden och ansiktet en sadistisk min

 

 

Han

tar en stor

klunk Pepsi och

torkar händerna

mot byxorna för att

återfå greppet, fyller

allas  våra  glas  så

kolsyran bubblar

ut i luften. Jag

dricker  och

tänker säga att den

faktiskt är alldeles för

söt,  att   Coca-Cola   är

mycket godare just nu,

men  han  är  först  och

säger att det nog trots

allt    är     skicklighet

som                avgör

 

Jag trycker igång banan, Baby Park, runt runt sju varv

Alex ögon lyser, som gyllene svampar då