Jag satt och småskrattade för mig själv medan jag bläddrade i den senaste utgåvan av Gamereactor. Inte för att jag – likt en vän till mig, letar (och finner) en del stavfel som tidsfördriv på tåget – utan eftersom jag läste om Halo: Reach och precis spelat igenom det själv. Jonas Mäki ger full pott och försöker förklara sig; det går någorlunda eftersom han som vanligt och i en önskan att införa någon form av liv i texten snärjer in i sig i högst personliga exempel som jag inte förstår och innan detta har han mest radat upp som han brukar; hade jag inte spelat det innan läsningen hade jag antagligen inte gjort det.

Om det nu inte vore för den trailer som till och med frälst sexan och mycket troligt halva Sveriges befolkning som har ett hjärta innanför bröstet. Narrativt fulländad för sitt format, med en tyngd i bildspråket inte ens spelets snyggast regisserade mellansekvenser kan mäta sig med och naturligt kompletterad av musik och dova bakgrundsexplosioner som sätter stämningen för hela denna början på slutet Reach ändå ska framstå som, är den en av de bästa trailerna jag sett på senare tid.

Men när jag inte vill vara allvarlig skrattar jag. I Gamereactor skrev de om hur spelets bästa parti var då fyrtio warthogs dånade emot Covenanterna medan fordon flyger i luften och allt möjligt häftigt händer. Problemet är bara att detta parti enbart är en videosekvens. Den är inte en del av spelupplevelsen. Den är en del av tittarupplevelsen som sker mellan spelupplevelserna. Det blir tydligt att Halo: Reach är som bäst då det inte är ett spel.

För den som tar mediet seriöst kan jag säga att det är i sin essens under en våldsam strid inuti en neondränkt bar högt upp i en skyskrapa. Här skiner dess taktiska djup, dess mångsidighet, dess djupgående balans. Men se trailern ändå, trots att varken den eller den lovsjungna tittapådelen säger något om detta.