Att enbart uttala titeln är för många en utmaning i sig. Tro mig, det är väldigt sällan folk inte följer upp frågan vad spelar du får spel, med ordet va eller sa’ru, efter att jag sagt titeln i sin helhet. Så fort man lärt sig flyter det dock på likt man inte sagt något annat de senaste åren. Det är ungefär samma sak när man spelar det.
För mig har shmups blivit något av ett kall i sökandet efter underhållning, koncentration och sinnesnärvaro; att importera Caves regionsfria bullet hell till konsolen som tycker om röda ringar av död kom därmed som en självklarhet. När utvecklarna trots allt är så välvilliga att de låter den fanskara som finns här kunna ta del av spelet är det förstås värt att applådera lite extra. Ifall vi däremot kommer att se deras framtida titlar i våra hyllor eller inte återstår att se, men det är naturligtvis upp till oss.
Om Cave är världens bästa – nu levande – shmuputvecklare låter jag vara osagt, men de aspirerar i alla fall. Dock inte bara på den punkten, utan också vad gäller generositet. Även om de gjort sig kända för sin höga svårighetsgrad finns det här – liksom i deras ännu mer lättillgängliga Ketsui Death Label – något även för dem som aldrig spelat något liknande. Fast det är svårt att börja tala om utmaningen i detta spel, annat än att Novice-läget är en bra introduktion, för det finns ett sådant myller av spellägen och svårighetsgrader att det trots blott fem intensiva nivåer aldrig tycks sluta förändra sig själv.
Därtill erhålls ett poängsystem så pass mångfacetterat att det blir närmast överväldigande, men Cave låter spelaren utforska detta själv och plockar därmed bort allt tvång. Emellertid krävs det att man sätter sig in i systemet, där skjutandet med de olika skotten måste anpassas i förhållande till fiender, värdeenheter och den egna multipliern om man önskar komma åt de högsta poängen – vilket får hjärnan att gå på högvarv, ännu mer så då flera av spellägena kräver direkt annorlunda spelstilar. Med enbart tre knappar och en styrspak att hålla reda är det dock inget problem att kontrollera spelet, bara att bemästra det, till skillnad från titlar som Radiant Silvergun där skjutandet närmast kan liknas med ett pussel i vilket bitarna måste passas in perfekt.
Slutord:
Mushihime Futari är på många sätt ett spel för alla, åtminstone alla som vågar testa ett shoot ‘em up. Det inte enbart bjuder på enormt motstånd för den som önskar utan är även tillräckligt inställsamt för att de flesta ska kunna ta sig igenom det. Likt Treasure vet de också att utmaning inte behöver vara oförlåtande och bjuder därför på oändliga continues. Fast kanske allra tydligast uppvisas deras generositet i hur de låter hela världen ta del av kulhelvetet; med detta säger de också att shoot ’em up-genrens hjärta fortfarande slår starkt. Dessutom avslöjar de att musik från Förbjudna staden passar utmärkt i ett bullet hell.
Till spelet medföljer även möjligheten att ladda ned versionen Black Label för 1200 Microsoft points men eftersom jag inte testat det ännu tar jag inte upp det här ovan.
Yeah! Trevlig recension. Över huvud taget är det kul att få läsa en bra, svensk recension av spelet (LEVELs recension var ju inte mycket att hänga i granen.).
Jag satte aldrig in mig i poängsystemet (det gör jag sällan), men jag tycker det lyckades ge väldigt mycket utmaning ändå. Skulle nog säga att det här är deras svåraste spel om man verkligen vill göra allt. Och ja, spelet varierar sig verkligen enormt beroende på vilken svårighetsgrad man spelar, på gränsen till att det blir lite ofokuserat.
Cave är väl för i övrigt de enda levande kommersiella shmuputvecklarna numera, så det är väl inte direkt någon stor prestation att vara ”bäst”. Jag står annars fast vid att det är doujin-utvecklarna som är mest intressanta just nu.
Tackar så mycket. Det behövs verkligen fler som kan recensera spelet, för även på den internationella skalan är det rätt tunt, om man nu inte vänder sig till asiatiska sidor. Men där har jag ingen som helst koll.
Eftersom man har alla dessa continues så körde jag faktiskt igenom spelet på Arrange Mode Ultra, och jag undrar om det över huvud taget är möjligt att klara slutbossen utan att dö en enda gång. Den gör verkligen skäl för sitt rykte.
Fast i och för sig är Arrange Mode rätt lamt om det ska jämföras med 1.5, där får man till och med problem att ta sig igenom på 1CC på Original. Tur då att Novice finns för alla som vill leva lite också.
Jag räknade för övrigt med alla doujin vad gäller att vara ”bäst”. Det finns ju en uppsjö av intressanta shmup-titlar och Cave kan onekligen sin sak. Men de är relativt ensamma, även om Konami släppt ett fåtal titlar på senare år. Fast Konami är ju inte renodlade shmuputvecklare direkt. 😉
På något vis borde jag ju försöka mig på sådant här då jag har en väldig respekt för det konstnärliga värdet som – bra – shmupar alltid uppvisar i sin speldesign.
I övrigt, det här är lite fel forum men se det som en koppling till Sin & Punishment 2. Jag funderar starkt på att gå och köpa en Wii – en svart – men är väldigt nyfiken att veta hur nära tv:n man faktiskt kan sitta och fortfarande ha en helt funktionell wiimote.
Jag har en fin liten 26-tummare och gillar att sitta intimt, en meter och tjugo cm kanske (så med en ivrig wiimote i handen borde det lätt kunna nå mindre en meters avstånd), och att behöva backa för långt är även en fysisk omöjlighet i mitt lilla packade kyffe.
Det vore ju tråkigt om det skulle komma i vägen men man har ju vissa dåliga erinringar om saken.
Se det förstås som om att jag litar på dig, NuYu. Jag har även haft svårt att hitta något vettigt svar genom google.
Jag råder dig därför att köpa detta, eller Espgaluda II, fast det har jag förstås inte spelat. Lika mycket för dess kvaliteter som för att visa uppskattning för att Cave låter oss ta del av spelen. Tyvärr kan tullen problematisera det hela, så det hela kan bli ett dyrt kalas.
Hur som helst, min bror som knappt spelat något shmup förut fastnade starkt för detta och sitter säkert på tio genomspelningar, kanske till och med mer.
Tills sist: det fick bli ett helt inlägg om avståndet från teven, utförligt, lättillgängligt och allt det där. 😉
Jag skall absolut ta och undersöka diverse köpmöjligheter. Ser ju så charmigt och färgglatt ut också.
Skitdyrt, men ingen extrem väntetid eller tullavgift. Vad skitdyrt betyder? Runt 800 inklusive frakt.
http://www.videogameimports.com/
Det är väl föregångaren som har den där ökända superbossen? Den var brutal i alla fall.
Jag använder dock inte continues, så jag kom tyvärr aldrig fram till slutet på Ultra, något jag ångrar lite. Det bästa jag gjorde i Futari var väl att 1CC:a Maniac Mode (1.5). Arrange Mode fastnade jag inte riktigt för.
Cave är awesome, men jag tror man tröttnar lite om man snöar in på bara ett företag. Finns så mycket mer, trots allt. Sedan tycker jag om att stödja lite mindre företag också. ^^
Jag tror Wii’n får prioriteras. Dessutom gav ju du min gode herre en nia till Sin 2 och en åtta till det här så jag tror du håller med.
Och innan ni båda hoppar på mig om att Sin 2 är NÅGOT HELT ANNAT vilket ni säkert har rätt i så tror jag, innerst inne, att ni förstår vad jag som glad amatör menar.
Haha, men du har alldeles rätt, Sin 2 är ett bättre spel på nästan alla sätt (inte lika färgglatt förstås) och håller förstås mycket längre än detta, om man nu inte ska försöka 1CC:a Ultra på något annat än i Novice-Mode (vilket jag inte ens klarar där).
Båda innehåller dessutom helvetiska mycket kulor så vi kan se den som avlägsna släktingar. 😉
Angående slutbossen Benjamin, så har jag ju inte spelat första spelet, men tro mig när jag säger att spelet inte är över bara för att du dödar slutbossen. På Ultra är det lite mer förjävligt och kulmönstren är helt absurt trånga.
Självklart ska man inte snöa in sig, då blir det nog lätt enformigt. Caves shooters delar trots allt liknande drag nästan allihop, så vill man ta del av andra sorters shmups bör man också vända sig till andra företag. För mig är det inget problem då jag fortfarande har en hög med Saturn-titlar som ska gås igenom, men efter det ska andra införskaffas. Nyare också, förstås.
http://www.eurogamer.net/articles/espgaluda-ii-review
iPhone förvisso, men nian är såväl en nia som väldigt positiv. Och spelet minst lika färgglatt som Mushihimesama.
Saturn ja, där har du ju sjukt mycket trevligt att hämta!
Har annars svårt att se Espgaluda II fungera speciellt bra till iPhone, med tanke på vilket hektiskt spel det är. Det fungerade okej med rRootage, men det här spelet kräver långt mycket mer precision och hastighet. Jag är tveksam. Men färgglatt är det!
Jag tror inte du behöver oroa dig Benjamin, Kotaku undrade när deras iPhone skulle explodera i sin recension, men det hände uppenbarligen inte. 9:an från Eurogamer tyder ännu mer på att spelet fungerar utmärkt.