Jag har många gånger frågat mig själv om jag har koncentrationssvårigheter, men i så fall hade jag en väldans tur i skolan. Sanningen är nog den att jag är en drömmare, och en drömmare är alltid steget före, men kommer ändå ingenstans. Tanken den leker och bygger i hastigheter ingen hand kan se; elektroniska impulser och signaler till höger, till vänster, upp, ner, ena sidan och sedan den andra, men alltid utanför verkligheten. När drömmar sedan får liv blir de som tegelstenar till ett slott, kanske inte så stora som man tänkt sig, men på något sätt vackrare, personligare. De går att ta på. I det ögonblicket är prinsessan inte längre störst. Fast jag menar inte hon på 8-4.

Detta bildspel kräver JavaScript.