”Filmens rytm skulle frammana känslan av en döende människas sista flämtande andetag. Once Upon a Time in the West var från början till slut en dödsdans. Alla filmens rollfigurer, utom Claudia, är medvetna om att de inte kommer nå slutet levande.”
Orden är Sergio Leones och riktar sig till hans klassiska västernrulle, men de hade lika gärna kunnat handla om Metroid Fusion. Det är spelet där Samus – efter att tidigare ha tagit allt för sig själv – för första gången gör sig redo att dö. Det här är slutet.
Som enskild upplevelse märker du det kanske aldrig, men i ljuset från de tidigare delarna, oavsett om de släpptes före eller efter, blir det tydligt att Fusion är seriens dödsdans. Döden har aldrig varit mer närvarande än den är här; korridorerna står tomma och tysta och livet försvinner sakta ut i intet medan parasiten X övertar rymdstationen. Det är en varelse som i sig själv fulländar dödens gång. Inga energikapslar längre, inga små kulor, inga missiler att plocka; här är fienderna din livskraft, och du är deras. Rent spelmässigt innebär detta ingen skillnad annat än att bossarna ständigt återgår till sitt ursprung – kärnan – som mer än en gång kommer leda dig till den sista vilan, men du känner det ändå tydligt. Kanske tydligare än något annat.
Musiken visar i sin tur detta utmärkt. Den ligger hela tiden i bakgrunden och andas, känns ibland närmast levande, smälter samman med bilderna likt X-parasiten med sina offer – skapar gåshud på mina armar. Här finns dock inga tydliga melodier, inte många krokar som kommer fästa sig, inte mycket alls att minnas då du efter ett fåtal timmar på stationen BSL sitter där och ser eftertexterna rulla förbi. Men den bästa musiken behöver inte vara den du kommer ihåg, utan den som lever tillsammans med spelet, inte tar uppmärksamheten från händelsen; utan berikar den genom sitt samspel. För liksom ett av mina personliga favoritsoundtracks, Galactic Attacks, har du glömt den då upplevelsen är över. Men i ögonblicket då du var där, fanns det inga andra toner som kunde gjort det bättre. Inte för att jag skulle kalla Fusions soundtrack för något mästerverk, men det är ett som lyckas måla även utan bilder. Och det målar ensamheten, desperationen, och det ständigt närvarande slutet med samma finkänsliga tonval.
Fusion handlar emellertid inte lika mycket om att utforska som att uppleva. Den linjära berättelsen ger efter några gånger och låter mig sväva lite, men det hela är fokuserat – likväl aldrig så pass strömlinjeformat att jag tas ifrån möjligheten att leka lite på vägen, men känslan av att finna något till synes unikt uppstår sällan. Ibland känner jag mig närmast tvingad, vilket givetvis är tråkigt, men spelets storhet ligger i själva känslan av utsatthet och det förtvivlade sökandet efter att nå högre upp i näringskedjan, som mest påtagligt under de upprepande mötena mot SA-X – ständigt åtföljd av kalla kårar. Den slutgiltiga sammandrabbningen och spelets sista minuter också ett tecken på något Samus inte sett tidigare, som visar en ny sida. Dödsdansen har blivit en uppenbarelse. Fusionen är fullbordad.
Slutord:
Metroid Fusion är ett av de vackraste spelen jag någonsin spelat. Dess konstruerade miljöer, färgsättningen, animationerna och musiken; känslorna under några få minuter då allting sammanfaller med en kraft som får hår att resa sig. Det är inte det bästa, eller ens i närheten, men det är – då jag sätter min fot i vattensektorns mest avlägsna vrår – något av det vackraste jag upplevt. Kanske är det också ett spel som lyckas växa lite till då nästa del i serien visar upp ytterligare en bit av Samus historia, och hur hon kom att se döden i vitögat.
DAMN U FOR NOT LOVING IT!
Bra recension dock, antar att dina anledningar för varför spelet inte förtjänar en tio är värda att kallas för anledningar. Men inte mer.
Jag älskar det, men mycket försiktigt. Och det är minsann en fin åtta. Kanske den finaste. För som du ser är jag mest positiv, men Zero Mission är trots allt lite bättre. Men spelen ska inte jämföras, inte egentligen. De spelar på helt olika känsloplan.
Antar att jag är dömd på förhand till att vara oförmögen att säga ”jag håller med” eller ”knappast du”, eftersom jag inte ens mindes att jag spelat genom detta förrän bilden på slutet.
Undrar vilket av alla – förmodligen inte särskilt lockande – känsloplan vi då talar om. Men jag håller tummarna för att minnet rättar ut det hela och bara ger mig det vackra.
Det tar ju inte mer än runt 4 timmar att spela igenom det, så varför inte fräscha upp minnet? Fast å andra sidan kommer du säkert inte gilla det, för vi lyckas ju aldrig dra jämt på spelfronten tycks det. 😉
Jag är tyvärr ingen sådan som i regel sparar på spel (platsbrist, hur löjligt de än kan låta; musik, böcker och inte minst filmer har jag dock i rejäla hundratal), utöver de nödvändigaste – vilka är rätt få, även om det tycks bli en del ändå – så Fusion måste jag ha gjort av med någon gång under 2003.
Vilket dock hjälper till med att förklara minnesproblemet. Men jag borde kanske starta en ambitiös logg över spelade spel.
Jasså, du är en sådan. Här sparas allt, samlas, fixas inplastat, men egentligen är samlingen rätt blygsam, om man jämför med andras. På andra områden är det dock rätt magert. Tur då att det finns andra som köper skiten.
Precis, jag har alltid varit mer intresserad av upplevelsen, att få uppleva så mycket som möjligt, än behålla dessa dyra titlar för en plats på hyllan som – för min egen del – snart bara innebär dammsamling. Sedan har spel ute i världen en så passande rotationsmöjlighet, utan den offentliga bytesmarknaden hade jag säkerligen bara spelat drygt 20-30% av allt jag minns idag.
Så jag missar få titlar. Men lika få tillåter jag att stanna. Med undantaget Metroid Fusion, och därför säkert skrämmande nog fler, så har de dock en förevigad plats i minnet. Och det är ju till stor del det enda vi människor egentligen har under någon längre tid.
De andra medierna får stanna dels för att chansen är betydligt större att jag återvänder, gång på gång. Men också för att det är något mer komplicerat att göra sig av med dem på vettigt sätt.
Där ser man. Vettigt, men jag är mer av en samlare, och jag spelar inte alls lika mycket. Gör faktiskt inte speciellt mycket alls. Det handlar inte om brist på pengar i detta fall, jag skulle nästan med säkerhet kunna spela de flesta titlar, men jag tar mig inte tiden att göra så. Och det är inte alltför mycket som stannar i minnet. Däremot påminns jag genom spelens närvaro, och då lyckas jag alltså hålla kvar det som annars bara flyter vidare. Minnet är ju ändå inte beviset på någonting.
Det behöver heller inte vara beviset på någonting så länge du själv upplever en mening. Det handlar på så sätt ingenting om att vara vettigt eller inte, det handlar bara om olika sätt att leva. Vilket du självfallet vet.
Själv älskar jag mitt minnes breda spektra som kan relatera till både det ena och det andra. För att inte tala om förändra perceptionen på och relationen med nuet. Det är trots allt en tämligen unik förmåga vi människor har att leka med.
Och så länge det är intakt kommer jag fortsätta att utnyttja dess möjlighet. Men allting handlar framförallt om att uppleva, att med upplevelsens nu kanske till och med förändras. Se nya möjligheter; nya problem. Sedan att det blir minnen är mest en bonus, det är alltid upplevelsen jag är ute efter.
Får mig att tänka på en skata som planerade. Studerade oss, spelade ovetandes, lurades, återkom, segrade. Något av det vackraste jag sett.
Det finns ju upplevelser i allt, det gäller bara att se det. Men det där snackade vi om förra året om jag minns rätt.
Vi går tillväga på lite olika sätt bara. Eller ja, typ. Men även det är ju en del av att vara människa. Det skålar vi för.
Självfallet finns det upplevelser i allt, men har jag någonsin hävdat motsatsen?
Jag erkänner bara ett intresse för vad mina medmänniskor skapar.
Åhnej, det har du inte. Och det var just det vi talade om förut, att det finns överallt.
Intresset delar vi, sättet att gå tillväga är olika.
Välskriven recension! 🙂
Tackar!
Helt underbart spel och en riktigt vacker recension, du är en ordkonstnär 🙂
Nog för att det är en fullpoängare för mig men superbra och smakfullt skriven recension är det oavsett. Vågar inte nämna hur många gånger jag varvat det med risk för att bli idiotförklarad. 😉
Linus:
Ordkonstnär? Det var nog bland det vackraste jag blivit kallad. Tack!
Farbror Atlas:
En viss Dufwa här ovan sägs spela igenom det varje sommar, och jag har inte kallat honom idiot ännu. Så bring it on! 😉
Tack så mycket för att ni kommenterar och uppskattar!