Den traumatiska upplevelsen i ungdomen – som gjorde mig till den jag är, som fick mig att bli den (utvald av ödet, givetvis) som skall rädda världen, trots att jag enbart är en parvel ännu – det är den vi talar om här. För man har sannerligen inte klarat spelet på riktigt förrän alla bossar åkt på spö åtminstone än en gång. Känslan av att missa den där bossen är samma känsla av tomhet som uppstår då hjärtat förlorar sin chans att finna för första gången. Oddsen är att det var det du kände när du såg det där dyra, goda wienerbrödet under din uppväxt.

Jag var rymdhjältinna den gången. Graciös och stark och snygg som fan. Jag klättrade upp och ramlade därefter nästan omedelbart ned i ett hål – hamnade i en fyrkantig grop med syra och konstiga blommor. Bara att hoppa upp på platån till höger alltså. Lättare sagt än gjort; från alla håll sköts det ut små sporer som smärtade mer än de egentligen borde, musiken i bakgrunden hade plötsligt blivit en retsamt lugn djungelgläntsslinga med mörka undertoner, och bland vegetationen stod en varelse som liknade mig själv mer än någon växt, trots att den tydligen var en sådan.

Om det där var bossen var jag en näckros. Och sedan var jag därnere bland de andra näckrosorna i syran. Upp igen, sköt som fan på växtstensgubben och – helvete vad det var sporer överallt! Tjugosex missiler i plyten, sedan ändrade den form. Musiken fortfarande lite irriterande lugn. Ingen skillnad egentligen, förutom att den så kallade växten sköt laser nu också. Det här påminner om kampen med en viss Moderhjärna.

Tjugofyra ytterligare och växtjäveln kunde hälsa hem. Bara för att i nästa sekund förvandlas till en sådan där Kärna. Och där dog jag. Bara att börja om från början igen.

Den gråtande roboten
Jag hade tydligen missat denna boss också. En Mardröm, döpt till just detta, eftersom det är precis vad den är. Lika obehaglig som sorglig som utmanande, med det hemskaste ansiktet och de värsta förmågorna. Kanske gråter den för att den är så orättvist kraftfull gentemot sina bosskollegor. Kanske är den bara ensam. Kan också vara så att den läcker, och då olyckligtvis ur ögonen. Oavsett, ett dystert möte som slutar i död, men där Incoherents ord ändå fångade det hela utmärkt:

“This is where you see people threatening to murder each and every one of the game designers. It’s all about pattern recognition, though.”