Stundtals känns det som om jag förlorat hoppet om konsten. Vilken av de olika arterna detta gäller skiljer sig från gång till gång, men det är givetvis problematiskt att tycka så då jag trots allt vill ägna mitt liv åt den, i synnerhet pennans. Man kan förstås se det som ett sätt att sporra mig till kreativitet, men då det kommer till spel är det förstås väldigt svårt. Jag hoppas istället någon ska göra det jag inte kan. Ibland behöver man inte leta länge för att återfå hoppet.

Efter mycket snack men lite verkstad bestämde jag mig för att slutligen ge spelserien Metroid den chans den alltid förtjänat. Och jag ville göra det åt rätt håll, men slippa det gamla 8-bitars originalet, som trots allt föråldrats och inte längre kan mäta sig med sin spirituelle broder Kid Icarus. Blicken föll därför på trotjänaren SP.

Efter att ha sprungit och skjutit, rullat och letat, hoppat och funnit, var jag fast. Faktum är att det känns som en mindre evighet sedan jag spelade något som är så fruktansvärt bra som Zero Mission. Men inte bara det, för samtidigt lyckas spelet sätta verkligheten i sin sanna kontext – Mass Effect 2 förminskas och får den sjua jag alltid övervägde men inte vågade ge, likväl klarar det i samma veva även av att göra precis tvärtom: får Machiarium att växa till följd av minnena om den oerhörda belöningen själva spelandet i sig innebar, återuppväckta då det är ett system de båda delar. Men där Josef nöjde sig med att leka med nyfikenheten och tillfredsställelsen av att lyckas, går Samus förbi. Här sätts man i den förtryckta positionen, man blir desperat och utsatt och brutal, och det får en enbart att växa sig ännu starkare.

Att Metroid: Zero Mission är ett spel av den äldre skolan – fast utan irriterande hög svårighetsgrad – är helt ointressant. Om framtiden är högupplösta berättelser med tjugoelva filmsekvenser, episka sammandrabbningar och allt annat vi kan förvänta oss, inramat i en speldesign som fått hybris och tror att ”desto mer desto bättre”, då är det ingen vidare framtid. Jag förväntar mig inte att Metroid: Other M ska göra alla rätt där andra spelen i år kommer misslyckas, men jag hoppas att det tar vara på det som gör Zero Mission så fruktansvärt bra: att sätta spelaren i centrum. Interaktionen framför allt. Samt förstås ett jävligt bra soundtrack.

Annonser