Månader efter releasen har jag slutligen tagit mig tiden att spela det omtalade Every day the same dream. Efter att ha läst på olika sidor fann jag många möjliga tolkningar, men vid närmare eftertanke hittade jag även min egen. Om jag är originell eller inte återstår att se. Tänk bara på att den här texten innehåller en del spoilers, så om du inte spelat det kan du göra det här.

Ett av de största intrycken Every day the same dream lyckas skapa är känslan av mänsklighet. En känsla inte alltför många spel kan skryta om att verkligen lyckas frambringa. Detta genom något så enkelt som samspelet mellan två levande varelser. Dessutom slutar det inte där; det börjar snarare.

Every day the same dream är ett spel som talar till oss på flera nivåer. Det handlar inte enbart om vår livsstil, vår inrutade tillvaro, den systematiska process vi färdas igenom; utan om något större än så. Det berättar för oss, om oss, och lyckas samtidigt utforska mediet och spelarens plats i det. Kring spelet har det snurrat otaliga diskussioner, med fler frågor än svar. Funderingarna och tolkningarna kring i synnerhet slutet är många.

För mig är det mest intressanta dock inte hur det slutar, och vad Molleindustria med detta vill säga, utan vad spelet gör på vägen. Vad spelet säger på vägen mot slutet. Något jag till en början lade märke till var speciellt hur spelet lyfte fram vardagens små lyckoämnen; att klappa en ko, betrakta ett brandgult löv, finna stillhet och ro.

Plötsligt inser jag dock att detta inte är den berättelse jag tror det är.

Jag spelar inte en bra människa. Jag spelar en dålig människa, men han är själv omedvetet om detta. Det jag under hela spelsessionen retar upp mig på är samhällets stelhet och förtryckande behandling av alla invånarna, men i själva verket är jag enbart en produkt av dess maskineri. En produkt varken samhället eller någon annan – inklusive jag själv – tjänar på. Det handlar om en vardagens destruktivitet.

Jag vaknar på morgonen och går till jobbet som vanligt. Det är enformigt, men vi är alla vana med att förändringen kommer bara man fortsätter. Istället händer ingenting. Som spelare börjar jag därför ifrågasätta, studera den invanda mallen och hitta vägar att bryta den. Slå mig fri. Spelet bygger därför inte på att följa begränsningarna, utan hitta vägar förbi dem, och det på ett intressantare och mer gripande sätt än många storspel. Här är det centralt, det känns livsnödvändigt. Detta kan ses som positivt, men i själva verket är det en nedbrytande spiral. Kvinnan i hissen talar om att om jag bara tar fem steg till kommer jag bli en ny människa. Fri, kanske. Varje gång jag tar ett steg närmare denna nya människa – varje gång jag gör något annat än att åka till jobbet, ser jag därför tydligt att företaget går allt sämre på anslagstavlan vid dess ingång.

Men det slutar inte där. Att lämna bilen på motorvägen får hela trafiken att stanna. De andra bilarna åker inte förbi mig, utan väntar endast på att jag ska återvända till fordonet, men eftersom jag själv är upptagen med att klappa en ko – och trots allt är spelaren, bryr jag mig inte.

En annan sak som slår mig är att karaktären ständigt försover sig. Hur jag än gör kan jag inte komma i tid till jobbet, inte ens vakna när jag bör göra det. Min fru påminner mig varenda morgon att jag måste skynda mig – hon är dessutom alltid trevlig, men trots detta är jag ständigt sen. Huvudkaraktären anstränger sig aldrig för att göra något bättre; hela spelet bygger på att bryta ned snarare än bygga upp, för det enda jag bygger upp är min egen känsla av att jag bestämmer. Att jag är fri.

När jag sedan tagit de fem stegen, är världen tom. Jag är fri, en ny man, men frihet övergår snabbt till ensamhet. I slutet av vägen väntar en annan man, likadan som jag själv, och som likt jag själv gjorde väljer att avsluta sin egen existens.

Frågan många ställer är vad detta slut betyder. Är allting en dröm, som titeln möjligen syftar på, eller är jag möjligtvis död, och mannen i slutet jag själv som faller? Anslagstavlan i hallen talar om en annan möjlighet. Den visar nu att företaget gått i konkurs, vilket kan vara anledningen till att det inte finns någon som jobbar, ingen som åker bil. Kanske har även min fru lämnat mig på grund av detta.

Men jag tror snarare att det är ett symboliskt slut det är frågan om. Genom att lägga all fokus på att ta avstånd och slå sig fri, försvinner även det fina som tidigare fanns. Själva agerandet är byggt på egoism, vilket i slutändan sänker personen, och det största misstaget han och spelaren gör, är att de själva inte inser detta. Upptagen med att slå sig fri ifrån det samhälle som förtrycker honom, störtar han slutligen även dem andra i hans närhet, och står ensam kvar. En ofrånkomlig tragik vilket håll man än vänder på saken, som för tankarna till bland annat Daniel Benmergui och Jason Rohrers verk. En samling spel som ständigt är aktuella, och som tar upp problematiken med att vara människa och att leva.

De vackra lyckoämnen vardagen innehöll, visar sig vara vägen till fallet. Den stora frågan blir därför: bör jag fortsätta leva i det inrutade, opersonliga samhället enbart för att undvika förstörelsen? Spelet lär dig en sak redan från början: det är upp till dig. Det gäller även resterande följdfrågor.