Månader efter releasen har jag slutligen tagit mig tiden att spela det omtalade Every day the same dream. Efter att ha läst på olika sidor fann jag många möjliga tolkningar, men vid närmare eftertanke hittade jag även min egen. Om jag är originell eller inte återstår att se. Tänk bara på att den här texten innehåller en del spoilers, så om du inte spelat det kan du göra det här.

Ett av de största intrycken Every day the same dream lyckas skapa är känslan av mänsklighet. En känsla inte alltför många spel kan skryta om att verkligen lyckas frambringa. Detta genom något så enkelt som samspelet mellan två levande varelser. Dessutom slutar det inte där; det börjar snarare.

Every day the same dream är ett spel som talar till oss på flera nivåer. Det handlar inte enbart om vår livsstil, vår inrutade tillvaro, den systematiska process vi färdas igenom; utan om något större än så. Det berättar för oss, om oss, och lyckas samtidigt utforska mediet och spelarens plats i det. Kring spelet har det snurrat otaliga diskussioner, med fler frågor än svar. Funderingarna och tolkningarna kring i synnerhet slutet är många.

För mig är det mest intressanta dock inte hur det slutar, och vad Molleindustria med detta vill säga, utan vad spelet gör på vägen. Vad spelet säger på vägen mot slutet. Något jag till en början lade märke till var speciellt hur spelet lyfte fram vardagens små lyckoämnen; att klappa en ko, betrakta ett brandgult löv, finna stillhet och ro.

Plötsligt inser jag dock att detta inte är den berättelse jag tror det är.

Läs mer