En film kan inte beröra genom interaktion, då ingen sådan finns, den lyckas istället dra oss in i ett skådespel vi inte kan styra, utan se på och knyta an till eller njuta av. Ett spel har däremot möjligheten att dra in spelaren i spelet och låta denne påverka, oavsett om det endast är små, obetydliga detaljer som styrs. Det är inte i friheten att integrera, utan känslan av att vara delaktig, ty friheten finns inte. Den är en illusion, men detta spelar mindre roll. Känslan begränsas endast av hur pass väl utvecklaren placerat begränsningarna.

Ljuspistolspel är inte kända för att förmedla en djupare känsla, utan mer ett skjutande utefter en stel räls. Fokus ligger på annat än frihet, men integrerandet är detsamma. I mindre doser måhända, men på vilket sätt är GTA ett fritt spel? Storleken gör inte spelet friare, bara större. Att kunna gå överallt betyder inte att man någon gång under denna gångtur känner sig fri. De begränsningar som finns är endast placerade på andra ställen. Du kan inte äntra alla hus, göra vad som helst, uppföra dig hur som helst. Oavsett om du tror det. Det är bara en liten fasad du tittar på och går runt bland.

Spel som vandrar på räls och ifrånsäger sig tanken av frihet har möjligheten att göra något annat, men gör det sällan. Tror inte publiken vill ha det. Känner sig osäkra. Tills någon började skjuta lemmarna av söndermuterade människor i rymden och lyckades flytta in filmen i Wii:n, trots att den inte har möjlighet att spela DVD-skivor. En b-rulle måhända, åtminstone till en början, men vändningarna är många och flera gånger väldigt överraskande.

Men, ett spel är och ska alltid vara ett spel. Med full kontroll över mina händer, i en utstakad resa med destinationen helvetet, dras jag med då människorna alltmer förlorar sin mänsklighet; uppvisat på ett sådant kraftfullt vis, där blodet flyter och folk skriker, och där varje skott känns mer som en strävan efter den rena överlevnaden, svaren och flykten undan skräcken, än som ett onödigt slaktande för att nå den högsta poängen.

Det finns inte fiender bakom varje hörn, utan ibland sätter sig något annat i skallen, verkligheten lyser med sin frånvaro, medan tempot växlar mellan lekfullt elakt och kyligt påträngande. Det är inte läskigt, men det kommer få dig att dra efter andan lite hastigare några gånger. Det är en film du styr mot slutet, genom en värld med en atmosfär som går att ta på och en känsla som känns mer levande än den fåtöljen under dig framkallar.

På ett naturligt vis förs berättelsen framåt – den blir viktigare än själva skjutandet – och utan barmhärtighet visar Visceral upp människans kamp mot en övermäktig fiende, där någon annans liv utan vidare kan placeras på avbytarbänken.

Emellanåt lyckas inte spelet övertyga, men atmosfären är densamma och håller hårt om mig, trots att det mot slutet blir för lite för mycket slaktande för dess eget bästa. Och kanske även aningen plottrigt, men samtidigt är det här jag börjar fråga mig de stora frågorna. Vad skulle jag offra för att själv få leva? Du kommer se att svaret är ett annat än du väntat.