New Super Mario Bros. till DS är ljuv musik. New Super Mario Bros. Wii är musik för fler än en. Fler än två. För fyra. Men det använder sig inte av fyrtakt. Takten däri är långt mer komplicerad än så.

Själva takten ger spelet ett liv. Eller – det ger det mer liv. Liv finns det gott om i den färgglada världen. Men den ger den en själ, oavsett hur mycket jag själv ogillar ordet. Alla förstår dock vinken. Livets essens – rättare sagt New Super Mario Bros. Wiis essens – ligger i takten musiken skapar. Den får fiender att dansa, plattformar att hoppa, mynt att gunga. Och den sätter spelaren i samma gungning.

En gungning som ganska snabbt blir något för kraftig. Med hela världen i rörelse, en rörelse som är fullkomligt beroende av upplägget och den väg man tvingas följa, är varje malplacerad plattform ett mindre misslyckande. Båda för spelaren själv och låten, som tvingas loopa ett flertal gånger. Däremot är detta lika mycket ett problem som det skapar en utmaning, men samtidigt lyckas världen bli för mycket för sitt eget bästa. Att blanda alla sorters instrument är inte per automatik bra. Att kombinera fyrtioelva olika plattformar på en och samma bana lika illa. Åtminstone i fallet då takten och bandesignen inte lyckas passa ihop, och slutar med ett fall ned i den svarta gropen, med irritation som följd.

Ömsom skratt, ömsom argt tjatter ackompanjeras till tonerna, och den glada musiken till trots förmår det inte alltid lyfta upplevelsen och sätta takten på plats igen. Den är inte tillräckligt genomtänkt för det, utan ofta bara ett bevis på ett otroligt överflöd av kreativa idéer som inte lyckas hamna där de bör hamna. Istället placeras de ovanpå varandra, och utvecklarna lyckas inte reda ut nystan förrän vid värld tre. Den första klarade dock av att bjuda på en någorlunda njutbar introduktion.

Fyra lyssnare kan inte rädda en låt som går alldeles för långt, trots att det är mycket trevligare att uppleva den tillsammans. De kan bara göra den mer kaotiskt. Detta är förstås en fördel många gånger, då det skapar en oförutsägbar spiral av kaos där man förvisso blir arg, men till största delen sitter med ett leende på läpparna. Mestadels eftersom man skrattar tillräckligt mycket under de underbara stunder som dyker upp, snarare än fastnar surmulen då någon vilsen utvecklare tryckt på repeat-knappen och fått för sig att mycket är bäst, snarare än mest. Dessutom är man vid det laget framme vid värld fyra, och mycket går rakt uppåt därifrån. Inte allt, men mycket.

Det räcker för att göra New Super Mario Bros. Wii till en ytterst angenäm upplevelse. En dans, till en takt som blir bättre med tiden. Från extrema och överdrivna sand- och snökullar med mynt som kan bugga, till flygande rockor och lava i massor, där någon annan tycks ha tagit kommandot över bandet och styrt kosan in på bättre, mer avvägda spår, hela vägen in i mål, där det hela slutligen mynnar ut i manisk förstörelse under eftertexternas förbirullande, och jag kan inte undgå att känna mig nöjd. Det räcker inte länge, och vissa saker vill jag enbart glömma, andra uppleva en gång till. Och en gång till. Som en bra låt alltså. Ta kanonen till värld fem och rocka fett.