I tunnelbanan talar man om död, i gränden skapar man den. Telefonsvararna går varma då de maler på om hur vi ska tala in meddelandet efter pipet, då de i själva verket vill säga är att de inte bryr sig. I Jackie Estacados hjärna ljuder en röst som inte är hans egen. Den säger honom en enkel sak: Darkness will fall.

New York är höljt i mörker; beskyddat av natten från solen som skulle kunna avslöja människornas hemligheter. Tunnelbanestationen är den enda som egentligen alltid är ljus, således den enda platsen man kan känna sig någorlunda säker på – ironiskt egentligen – men alla där nere vet att det är betoning på någorlunda och inte på säker.

I den vardag som är Jackie Estacados är det dock den enda riktiga fristad han har, efter att hans ”farbror” Paulie bestämt sig för att göra sig av med honom och han dessutom besitter en demon inom sig, som lever av skuggor på alla dess vis. Det är dessutom den plats som sätter stämningen för hela spelet, och som inte enbart skyddar honom, utan hela världen från mörkret som lurar utanför.

Tågen kommer och går där nere, och liksom varje destination kräver avstånd från sin nästa berör även The Darkness ämnet. Avstånd i tid och rum, mellan olika människor och deras minnen, men i synnerhet, mellan Jackie och Jenny. Det som till en början är en lös relation, och trots faktumet att Jenny som person inte är med mer än i ett fåtal scener, utvecklas till följd av gapet mellan dem båda från att ursprungligen vara en liten blomknopp till att fullkomligt blomma ut. Jackie själv är heller inte sen med att göra detta. Genom ett användande av monologer mellan varje betydande händelse – inklämt i de laddningssekvenser som finns – bygger spelet upp en av de mest komplexa, intressanta och framförallt trovärdiga karaktärerna i ett förstapersonsspel någonsin. Dessa monologer är lika mycket Jackies ventilation av de tankar som maler i hans huvud som det är en berättelse om honom själv, för att inte tala om hans bekännelser inför Jenny och hela den värld som sakta men säkert tycks falla samman. Jackie kokar – han smälter sönder, och han vet det lika väl som oss andra.

Han talar om kontroll. Kontrollen som han börjar förlora, som han börjar få, kontrollen som alla eftersträvar, och som genom denna besatthet pressar såväl människa som demon mot randen mellan galenskap och förstånd. De talar om den allihop: om fruktan inför odjuret, mörkret inombords. De talar om den i telefonen, på tunnelbanestationen, i mötet med varandra och sig själva, för framförallt: de talar om den i sina egna huvuden.

Det kretsar kring detta och kampen för frihet. Vad är frihet, och hur uppnår man den? Genom kontroll, eller brist på den? Genom närvaro, eller avsaknaden av den? The Darkness försöker aldrig vara fritt, det tar endast upp problemställningarna och möjliga svar, men dessa alltid framförda genom begränsningar eftersom det är det enda tänkbara. Varje gata, varje stadsdel, varje tanke. Varje valmöjlighet du har i ögonblicket då det enda som betyder något är din egen fortsatta existens och kontroll över denna. Varje skott du avfyrar, varje fiende du med mörkrets krafter dödar. Valmöjligheter, men hämmade, för mörkret kan inte tillåta din frihet. Liksom mörkret själv inte kan vara fritt.

Den stora frågan blir trots allt tillslut: vad väljer du då de fåtal alternativ du har på ett eller annat sätt rinner ut i lidande? Väljer du att färdas under lampornas sken trots att detta gör dig svagare, eller låter du världen slukas av natten och med detta beröva dig en del av synen? Kraften ligger i svagheten, så att säga; oavsett vad du väljer blir det på något sätt fel. Hämnden må kännas som rättvis, men dess följder kommer du samtidigt tvingas ta. Jackie har möjligheten att släcka eller tända ljuset; han har fingret på strömbrytaren, men vi vet lika väl som han vad han kommer välja. Allting väntar ett klick bort: frihet, kontroll, upprättelse – men kanske enbart som en illusion. Embrace the Darkness.