Jag uppväcker härmed bloggonoid åter, slår från underläge och krossar förväntningarna på intet med min näve av ord, faller sedan mot marken, landar med ansiktet i leran; framför mig reser sig en enkel, gul och mot döden väntande maskros, som övergår i vitt och sprider sina spår med vinden innan den slutligen sjunker livlös ned till marken. Själv kommer jag inte långt i leran, men försöker förgäves få mina ord att nå Babylon, som sträcker sig mot himlen framför mig. Det jag istället ser, är hur den vänder mig ryggen.

Många lär människorna inte vara som saknat bloggen, men jag förväntar mig heller inget på den punkten. Inte längre. Det är som det alltid varit, men jag fortsätter, trots att få alls ser.

Härnäst dyker en The Darkness-recension upp från skuggorna, följt av något som ännu ej tagit form. Fortsättningsvis blir det inga nyhetsinlägg, utan endast åsikter, åsikter och mer åsikter. Tills jag tröttnat eller Babylon inte orkar mer och kapar linan. Det blir förhoppningsvis en mindre bergochdalbana dit.

Annonser