Det här blir den första dikten jag lägger upp på sidan. Anledningen till detta är faktiskt att den är skapad med spelmusik av Yoko Shimomura i bakgrunden, eller snarare lite som en stomme. Därför glider jag inte alltför långt ifrån ämnet spel, även om det inte längre spelar någon roll. För det blev ju ett recept alldeles nyligen. Och vem vet vad framtiden har att bjuda på, kanske blir det lite vad som helst. Nåväl, dikten läses med fördel tillsammans med denna i bakgrunden eller originalet, som är min favorit då den är klart kraftfullare. Men den passar i gengäld inte lika bra ihop med dikten. Nåväl, slutpladdrat, nu är det upp till er att bilda en uppfattning.

Bortglömda vingar; genom detta fallen till jorden. Till snön.

Kyrkklockorna ringde
slog in ännu en dag
från ett rum uppe på vinden
som stod dränkt i damm och stoft
satt en man och spela sorgset
mellan träets bjälkar dansa ljud
han reste sig, såg snabbt på klockan
och spela sen tills väggar sjöng
tills växter och blommor,
slog ut och växte upp
men då han rörde vid dess sista stycke
stod någon utanför och knacka på

han flydde huset och pianot stod kvar
mot världens ände förföljdes han
över fält i oändliga antal och vidder
de sträckte sig åt alla håll
mot himlen växte blommor högt
och han orkade inte springa mer
men nådde fram till fallet,
och föll så ned mot djupet
mot moln och åter moln,
och spred så sina vingar
svävade fram genom luftens rum
lät vinden ta honom dit den ville
för att bland alla förlorade löv,
och frisläppta fåglar från fjärran
höra melodin han kände väl
den som skapats i hans drömmar