En finurlig avslutning på en temavecka få brytt sig om, var det som sades. Vilket det också ska bli.

Hourglasscastle fullMänniskan är sig lik, kan först av allt påpekas. Rädd för förändringen, hårt hållandes om det hon håller kärt och känner väl, tills den dagen hon dör i gamla minnen. Demens är en intressant sjukdom då den drabbade ofta kan komma ihåg det som hänt för länge sedan, medan det nyligen upplevda försvinner likt döende blyertsteckningar. Lika intressant är det att vi alla till stor del är våra minnen; dessa byggstenar är mycket av det som bygger oss, inte enbart genom att de finns, utan för att en händelse ägt rum och påverkat oss ändå in i detta nu. Ända in i framtiden, och för evigt. Inte för att någon av oss kommer uppleva detta, men sker gör det likväl.

Vad är då framtiden? Framtiden som vi vill ha den är våra önskningar och förväntningar skapade i detta nu genom det som hänt då. Den är därmed en produkt av det som varit. Och det som varit, är det enda som är säkert. Eller?

Inte riktigt. Minnen är enbart tolkningar, inte sanningar. De må vara dina sanningar, men inte din nästas. Och minnen är enbart associationer. Exakt vad som hände förr minns vi ej, enbart vissa detaljer, eller den större helheten. Helt enkelt det som var av värde för oss då och som vi kunde associera till, på ett eller annat sätt. Kanske var det så annorlunda att vi blev lamslagna då det skedde, eller så vara det något välkänt men för det egna jaget ytterst speciellt och meningsfullt som skedde. Oavsett är det enbart en tolkning. Inte fakta. Hur minnet funkar vet jag ej. Inte forskare heller för den delen. Minns gör vi emellertid, tills vi ej kan minnas mer. Till följd av sjukdom eller död. Men minnen har betydelse, och det ser vi varje dag. Det ser vi enbart genom att leva. För vi är det vi upplevt och det som byggt oss i dåtiden. För såvitt vi vet föds vi inte i detta nu. Och allt det som byggt oss är det vi är, åtminstone så länge vi ser inom vårt eget jag. Lämnar vi detta ser vi att allt enbart handlar om just associationer och vår förmåga att relatera till saker. Egentligen är vi inte detta heller. Men det må vara lite överkurs.blahaj

Vi vet åtminstone att mycket är sig likt. Jag sitter här, och trots att mycket förändras stannar ändå mycket kvar i gamla spår. Vi kan helt enkelt inte lämna det förflutna, hur mycket vi än försöker. Men vi kan i alla fall försöka att minnas det som är värt att minnas, och spara det som är värt att spara. Det är dock inte speciellt enkelt. Vad är värt att spara för dig? Vad är värt att minnas tills den dagen du dör? Och vad är värt att slänga bort? Vad är värt att glömma tills världen svartnar?

Jag står för att alla minnen ska få vara kvar, och att all information skall finnas tillgänglig. Det är trots allt vårt förflutna. Utan detta har vi ingen framtid. Visst kan det förstås vara så att vi inte har någon framtid ändå, men utan allt det som byggt denna värld är vi helt enkelt ingenting. Ingenting – men ting däremot, vissa av dessa kan vi slänga bort. Skulle allt sparas för evigt vore kretsloppet avslutat, vilket självfallet inte är möjligt. Med ting kan vi också tala om statsskick, religioner, ideologier och annat. Men glömma dessa och försöka gömma dem är det inte tal om, enbart att vi kanske borde släppa på föråldrade idéer och urverk till förmån för nya och mer fungerande sådana.

Om vi återgår till minnen finns det emellertid vissa vi vill lyfta fram lite extra. Har du något sådant? Jag minns till exempel då jag för första gången – som ung grabb – lyckades komma ända fram till sjunde banan i Super Mario Bros. men dog i lavan innan jag nådde fram till bossen. Då jag tänker lite extra på det kan det till och med ha varit åttonde banan. Jag minns åtminstone hur banan ser ut, mer eller mindre exakt. Men så är det med minnen, man kan inte komma ihåg alla detaljerna. Det var helt enkelt inte speciellt intressant vilket nummer banan hade då jag väl nådde den, det som var viktigt var att jag aldrig nått lika långt förut. Och det var en underbar känsla, det minns jag väl. Lavan var dock förjävlig.

En annan sak jag minns är då jag i somras för första gången träffade en gammal internetkompis. Vi hade varit vänner i denna andra värld i många år, men det var först nu vi kunde träffas. För de flesta är detta kanske ingen stor sak, men för en något tillbakadragen och blyg gamer som jag och han var den av avsevärda proportioner. Det kan han säkert intyga, om han läser detta och önskar kommentera. Och som du vet tar jag tillbaka det där jag sade om Halo 2, spelet är som bekant fortfarande skitbra.

Men nu skall jag tystna och de som önskar höras skall höras. Såvida det inte är spam eller arrogant babbel det är frågan om, förstås. Härmed avslutar jag således min temavecka: Tillbakablickar och framtidssyn, och ni som läst inläggen kan vara stolta och har kanske till och med lärt er eller insett något, eller så har ni inte lärt er ett skit och står med fötterna på länge sedan brända marker. Har ni tur var branden en bra sådan och skörden kommer även fortsättningsvis att vara fin, eller så var den djupgående och dödande och ni har där inget mer att finna. Vad tror ni? Vad vet ni? Tror ni ingenting? Vet ni ingenting? Har ni ingenting för er? Svara då gärna på frågorna som så grant markerats med den fetaste av stilar så att vi kan föra dessa frågor och svar vidare, mot framtiden.Braid, ett spel som behandlar minnen på ett intressant sätt

Annonser