Någon lär ha sagt att om man gör något en gång är det en engångsföreteelse, två gånger en upprepning och tre gånger en tradition. Frågar du mig är den där extra gången ofta bara ännu en upprepning i ledet.

En tradition såsom en högtid i stil med Midsommar måste fylla en funktion. Alla länder och kulturer har sina egna högtider och traditioner, som ursprungligen uppkommit genom någon händelse eller lag för en så pass lång tid tillbaka att den kommit att betraktas som en tradition. Det vill säga, en påminnelse om det som hänt och som är värt att komma ihåg. En del länder har haft och har ännu idag enbart högtider som har anknytning till religion, medan det finns exempel på traditioner som skapats ur något helt annat. Det finns till exempel en tradition där man släpper lös en tjur i staden som sedan jagar människorna, vilka därefter självfallet springer för sina liv. På Kinas östkust har de en högtid där de smäller enorma mängder smällare för att skrämma bort onda andar. Och här i Sverige bränner vi stora brasor och springer runt en stång av blommor. Traditioner kan se ut på otaliga vis, men den gemensamma nämnaren är att de är upprepningar och har någon form av anledning till att finnas. Eller åtminstone bör de ha det.

Om jag frågar er vad Midsommar har för betydelse är det säkert inte många som kan svara korrekt. Jag vet det inte. Varför har man då en tradition ingen vet vad den står för?

Valborgsbrasa - fint och trevligt kan hända, men den ställer även till med problem, och vet ni ens varför vi bränner?

Traditioner och högtider är något de flesta håller hårt på. Jag är dock av en annan åsikt och anser att de enbart är onödiga upprepningar av tidigare utförda procedurer som nuförtiden inte har någon mening. Låt mig förklara. Som jag sade i början måste en högtid fylla en funktion, och av det jag sett av Midsommar och Valborg (för att nämna mina absoluta favoritklagoobjekt) har dessa helt förlorat sin funktion. Det handlar inte längre om något som hänt förr då vi firar dessa, utan de är endast en ursäkt för oss att träffas, festa, konsumera och i många fall även förstöra. De finns positiva saker, javisst, men de överröstas av de negativa. Och inte minns vi bättre vad som hänt förut och varför vi ens håller på med det vi gör på grund av allt festande och konsumerande. Vi löser heller inga problem, utan skapar snarare nya.

Dilemmat finns helt enkelt i dagens samhälle. Vi bryr oss mer om våra plånböcker än om vad som hänt tidigare och fokuserar på framtiden snarare än vad som händer och sker. Betydelsen av dessa högtider, av många högtider, är mer riktat mot att vi ska tjäna pengar och slösa än på att minnas något. Därmed har dess mening gått förlorad. Traditionerna är mer av en ursäkt för att konsumera, festa och utöva våra till snudd på sjuka drifter mot makt och tillfredsställelse. Och i många fall slutar det hela i onödigt lidande. Men vi lär oss självklart inte; ser ofta inte ens problemen. Det tycks nämligen som om vi behöver – kräver – högtider at se fram emot, som så fort de passerat skall följas av någon ny att vänta på. Vi lever således inte i nuet numera, utan det är som Govenor Andy säger:

Hur känns det att leva ditt liv imorrn
Där penningpungen läcker värre, än ett sår

Det intressanta i frågan blir alltså faktumet att vi håller fast vid gamla traditioner och anser de nödvändiga och bra medan vi lever i framtiden och inte i nuet. Anledningen till att vi över huvud taget håller kvar och minns är nämligen för att det känns så bra och tryggt. Våra liv är således en struktur av igenkännande, skapat förr i tiden men med riktning mot framtiden, där vi väl skyddade i gamla mönster kan fortsätta att leva efter något vi för länge sedan glömt bort och inte bryr oss om eftersom samhället bygger på att ständigt blicka framåt. Det är motsägelsefullt, men inte konstigt. Människor är trots allt, liksom alla andra djur, mästare på att skydda sig själva och sina intressen. Det är också därför vissa förändringar gjorts i traditionerna för att få de att passa in i det rådande samhället. Liksom varför de flesta högtider inte längre handlar om gamla religiösa idéer eller rena påhitt utan har klart giriga baktankar.
Anders Zorns "Midsommardans". Känns lite trevligare än den midsommar vi nu firar, på något sätt. Och då vill jag inte säga att det var bättre förr. Men någonstans tycks det trots allt ha gått fel...
Är vi med detta sagt för fega för att bryta mönster och prova något nytt eller lämna och överge sådant som är föråldrat och egentligt onödigt?
Jag ställer mig samtidigt frågan: är vår vardag så tråkig att vi måste ha något mer att se fram emot än veckoslutet med lådvin och ledighet?
Och: måste vi ha en ursäkt för att träffa varandra för den gemenskap traditionerna gjuter istället för att ta oss tid under de helger och ledigheter som faktiskt finns?
Samt: är vi helt enkelt så stressade att vi måste ha en ursäkt för att träffa och vara trevliga mot våra medmänniskor?
Slutligen: om problemet med traditioner är att vi helt glömt deras betydelse, varför gör vi då inget för att återinföra deras innebörd?

Maktbehov och tillfredsställelse ligger till grunden för mycket av ovan nämnda, och med dessa och känslomässiga minnen i fokus går jag över till den tredje delen i denna bloggserie. Det inlägget kan du läsa imorgon.

Annonser