Du är inte välkommen. Vi gillar dig inte. Du är annorlunda. Åk hem till den plats du kom ifrån. Du är inte människa.

Hur många gånger har du – inte hört, men bakom finare ord och kalla blickar förstått – att det är vad de menar och vill, då de står och ser in i dina ögon men snabbt lägger blicken åt sidan? Många av oss känner dessa ord, inte alla, men många av dem. Inte de sista. För vi är trots allt inga utomjordningar, även om det ibland känns som så. Som främlingar inför våra medmänniskor. Inför oss själva.

Då ”räkorna”, som utomjordningarna i nedsättande ordalag kallades, stannade ovanför Johannesburg för 28 år sedan var de undernärda och sjuka och ingen visste ens varför de strandsatts på jorden. Det blev inte bättre av att de sedermera placerades i ett område som snabbt utvecklades till en renodlad slum där de få regler som fanns dikterades upp av en kriminell ledare med rent kaos som följd.

Ingen ordning, och någon måste sätta stop. Myndigheterna ger över spakarna till Multi-National United som bestämmer sig för att flytta de 1,8 miljoner utomjordningar till ett koncentrationsliknande läger, kallat District 10. Men det är i District 9 allting utspelar sig. Leder uppdraget gör Wikus van de Merwe, som dock snabbt hamnar i knipa då han utsätts för kontakt med en utomjordisk vätska, vilken sakta men säkert börjar förändra honom. På det yttre planet.

Filmen är snygg. Riktigt snygg.

District 9 pendlar mellan att leka välgjord fejkdokumentär, samhällskritisk mörk drama, och hård
sci-fi action. Resultatet är även detta pendlande. De första fem minuterna känner jag mig rastlös. Dokumentärberättandet är segt och av föga intresse annat än då jag får se bilder från rymdskeppets insida och alla dess magra invånare. Tempvändningen infinner sig då en av van de Merwes kolleger nämner att det var något konstigt med honom och säger saker som inte tycks passa in i den bild jag hittills fått av filmens värld. Jag dras i och med detta snabbt in i berättelsen.

Det intressantaste med District 9 är inte upplägget, lika lite berättelsen och händelserna eller effekterna. Det mest intressanta är hur filmen ger en bild av en trångsint, egoistisk varelse, oförmögen att förändras och utvecklas annat än då den verkligen måste – då den är tvungen för att överleva. Detta är vad som skiljer filmen från andra sci-fi. Det är inte räkorna det är fel på. Det är människorna.

Wikus van de Merwe är på sätt och vis den enda karaktären i filmen då de andra enbart känns som bleka skuggor eller klassiska modeller. Förstnämnda är också lite av meningen medan stereotyperna måste ses som rena missar eller allmän fantasibrist. Wikus är nämligen brutalt mänsklig och dessutom inte ens en bra människa. Han vägrar inse sin situation och är samtidigt fullkomligt inkapabel till att göra något åt de saker han faktiskt kan påverka. Under filmens gång hinner jag bli allt från irriterad och arg till uppsluppen och nära på hoppfull, även om ordet i detta fall känns som en aning malplacerat. Men de gånger då jag faktiskt snuddar vid positiva känslor rör jag även i flertalet fall vid klyschor, vilket på sina håll ger filmen ett par sekunders förutsägbarhet. Men hade den varit mörk rakt igenom hade det hela inte fungerat, frågan är bara om de kunnat göra det på ett annat sätt.

Någon talar om karaktärsutveckling men jag vill påstå att den största utvecklingen filmen tar är på det yttre planet, snarare än det inre. Karaktärerna förändras och utvecklas endast då de verkligen är tvungna till det; helst håller de fast vid sina tankar och åsikter så hårt de kan. Detta är inte av ondo utan snarare tvärtom och det är i de stunder då karaktärerna tvingas till att utvecklas som filmen förlorar lite i styrka, just för att den nuddar vid de tidigare nämnda klyschorna. Positivt är dock att utvecklingen är en infallens och stundens utveckling snarare än en permanent sådan; personerna återgår hellre till sitt tidigare jag med smärre modifikationen snarare än lämnar dem därhän för helt nya och främmande sådana. Det invanda är det trygga, och jag får tacka för att filmen visar upp denna realitet men samtidigt även lyckas med att förmedla hoppets budskap på ett vettigt sätt, åtminstone under ett par kraftfulla emotionella ögonblick.

District 9 är dock mer än ett slag mot människans trångsynthet. Den har även en del action. Detta element är dock mer snyggt än värdefullt ur min synvinkel då flera (om än inte alla) actionscener lider av att vara alltför standardiserade, trots sättningen och det högteknologiska lullullet. Problemet ligger mycket i vilka som blir fienderna. Dessa är, som tidigare nämnt, alltför stereotypiska och karakteristiska för actiongenren i stort, men att helt och hållet undvika dem är tecken på mästerligt manus- och regiarbete, vilket alltså inte går hela vägen i District 9. Trots detta bjuder filmen på en bra Transformersliknande scen (eller mecha för er som är lite mer insatta), skillnaden är bara den att här lyckas man hålla det hela på en lagom nivå; utan att överdriva vare sig design eller rörelser visar scenen upp såväl fontänsprutande blod som psykologiska strider uti det slitna medvetandet.

Slutligen bör också nämnas filmens likheter med verkligheten. Den är inte helt, utan löst och delvis baserat på händelser under apartheidregimen. Detta förtryck ligger som grund för händelserna, men Neill Blomkamp har spätt på med ytterligare kritik mot det rådande samhället; varken politiker, företag eller den enskilde medborgaren går säker för hans stundtals riktigt vassa manus. De får alla en välförtjänt känga för sin självcentrerade livsstil med pengar och makt i fokus, och i och med detta kan ni allt ta och se filmen. För de korta förutsägbara stunderna och klyschorna är trots allt inte så många, och när den sista striden har passerat och avslutet kommer, då liksom innan actionscenerna börjar, lyser verkligen filmen. Förhoppningsvis är det också detta folk ser, och tänker på, då eftertexterna rullat förbi och framtiden är oviss.

Annonser