Koopa Troopan står och studsar på sin plats, för att sedan i maklig takt röra sig emot dig. Du tar tillfället i akt, skuttar lite extra samtidigt som musiken plingar högt, och landar galant på dess huvud. Ett litet skal är det enda som återstår, varvid du fortsätter din färd mot målet, hoppar upp på flaggstången och hör en melodi du känner lika väl som dina egna andetag. En piruett senare och du är inuti slottet. Prinsessan ska vara där någonstans.
Information, New Super Mario Bros

Närmare introduktion till handlingen behövs knappast. Det är som vanligt, helt enkelt. Men här gäller inga ”gammal är äldst” eller ”det var bättre förr”. Det skulle vara som att påstå att Metroid Fusion är bra bara för Super Metroid var det. För trots tydliga likheter finns det saker som skiljer dem åt. Låt oss i detta fall kalla denna skillnad: melodi.

Men först, vi vet alla detta: Super Mario har alltid haft tydliga problem. Bland annat kan han inte hålla koll på sin rosaklädda flickvän så länge hon är vid hans sida, men han har också vissa rörelsesvårigheter. Skorna halkar mer än gärna och hoppandet är inte alltid på sin plats. Dessa dilemman är dock alltid kortvariga, alla av dem. Prinsessan räddar han trots allt tillslut och de resterande problemen gällande hans rörelser varar i runt tre banor. Sedan sitter allt – liksom så många gånger förr – som handen i handsken.

Med några av bekymren ur vägen och hela resan framför, är det med nyfikna steg jag upptäcker den värld Nintendo denna gång skapat. Kartan över världen och dess stora mängd banor, som tycks vara en hybrid mellan Super Mario Bros. 3 och Super Mario Worlds, är både inbjudande och enkel. Till en början är spelet ytterst linjärt, men med varje plockat stjärnmynt och besegrad boss kommer jag steget närmare nya världar, banor och andra hemligheter. Och det är just ordet nyfikenhet som är ett av spelets nyckelord. Det andra är lekfullhet.

Påståendet att Super Mario är barnslig med sin nya design känns allt annat än rätt, dock krävs ordet barnasinne för att fullt ut beskriva och förstå den värld han så beslutsamt springer runt i. För endast ett barnasinne med sin nyfikenhet och lekfullhet kan skapa denna dansande och sjungande tillvaro i sprakande färger. Allting har givits ett liv, en mening, och för detta tycks de tacksamma. Varje plattform, men kanske främst av allt varje karaktär och varelse i den.

Genom hela spelet dansar en trallande melodi omkring, lika färggrann och klingande som världen själv; likt ett barn på en sommaräng. Trots den något illasinnade BowserJr. med pappa tycks de flesta fiender lika självklara i denna färgpalett som trallvänliga melodier och gröna kullar. De dansar till och med i takt med musiken, studsar och håller takten. Det uppstår en oförutsägbar svängom som enbart bryts av de som faktiskt hellre ägnar sig åt sattyg än rytmik under eftermiddagarna, och föredrar de mörkare tonerna. Här blir sedan spelet ännu mer oberäkneligt, men någon vals tänker de minsann inte uppvisa.

Bandesignen är allt som oftast lika nyckfull den. En svängig bugg med väl avvägda plattformar, stora mängder variation och galna påhitt i form av svampar som studsmattor och vingliga stenblock över kokande lava. Men inte nog med det, det finns även ett antal dräkter Mario kan plocka på sig. Förutom svampen för att bli super och blomman för eldbollar finns en som gör honom gigantiskt, en annan minimal och en tredje ger honom skal. Skillnaderna fiender och vänner emellan blir därmed som utsuddade, och vore det inte för Bowser Jr. som envisas med att tvinga Mario genom bana efter bana i sökandet efter sin kära, skulle de alla med säkerhet stå och steppa på ett grönskande fält. Fast tacksamma får vi trots allt vara, för utan hans kidnappning skulle ingen plattform behöva bestigas.

Kartan, lavan, flerspelarläget; New Super Mario Bros. har det mesta.

Koopasonen kanske försöker förstöra min dans, men det enda han någonsin lyckas med är fördröja den, samt på fåtalet ställen repetera och älta mina steg och skådeplatser. Nintendos enda stora och betydelsefulla miss i detta äventyr stavas nämligen upprepning. Till skillnad från Super Mario Galaxy där den stora nyheten bidräkten aldrig överanvändes har man här inte lyckats lika väl. Snurrblocket, som är ett riktigt roligt inlägg, dyker nämligen upp fler gånger än behövligt och orsakar likartade banor, vilket i slutändan får den annars så gladlynta gången att staka upp sig. Spelets absolut bästa banor är nämligen de som inte har något motstycke någon annanstans i hela spelet.

Unikt är det trots allt på många ställen, liksom igenkännelsefaktorn har en stor roll. Dock aldrig på ett dåligt sätt annat än vad gäller ovan nämnda snurrblock, utan det är snarare ett trevligt återseende då musiksnuttar och korta spelmoment från tidigare delar dyker upp. Som jag nämnde tidigare är det också den sprakande färgpaletten som gör spelet så trevligt att skutta igenom. Trots att Nintendo tagit de klara färgerna ett steg längre glider jag aldrig någonsin in på Kirby och Yoshis palletfärgade domäner, utan hamnar någonstans mellan dessa och Super Mario Worlds. En stil som är som gjord för att göra mig glad.

Och glad blir jag. Glad tycks även Mario, alla Gombas han hoppar på och varenda Koopa Troopa han sparkar bort vara. Endast Bowser Jr. gnatar och gnäller då Super Mario för femte gången studsar på hans blottade rygg. Och det är just det som gör spelet så fruktansvärt bra. Den melodi som genomsyrar hela världen leker sig fram, men är tillräckligt nyfiken för att släppa in mer allvarliga toner och partier; genom detta bjussandes på en färgsprakande och varierande resa. Att spelet sedan inte varar mer än ett par timmar – som man därefter kan mångdubbla i jakten på varje gömt stjärnmynt – gör inte så mycket, för precis som en riktigt bra låt kan man spela om den gång på gång utan att tröttna. Det är nämligen det som kännetecknar en riktig bra melodi.

Betyg, New Super Mario Bros.

Annonser