Liten robot – stora fiender. Liten robot – stora skott. Liten robot – stor utmaning. Liten robot – stora möjligheter. Liten konsol – stora fördröjningar. Liten skärm – stor del täckt av kaos. Liten robot – ja, jag tror ni fattar vid det här laget!
Information, Bangai-O Spirits

Resten av texten tänker jag helt försöka undvika ordet liten samt stor, liksom kombinationen litenstor, trots att detta är precis vad spelet är. Den… mindre… mecharoboten – kallad Bangai-O – som pryder spelets framsida liksom är den du styr och dessutom inte vet ett skvatt om, är just… mindre än det mesta andra som dyker upp på skärmen, men antagligen är han (eller hon – okej den) kolossal och fienderna liksom skotten den skjuter ut kolossalare. I samverkan med den konsol spelet hör till, som alltså är handhållen och till följd av detta inte… större (fan, det var komparativformen) blir hela spelet ett samspel mellan de båda motsatserna – ni vet, de där jag nämnde förut. Inte?

Bangai-O Spirits har ingen story. Ingen alls. Det enda som finns är en introduktion – så kallad tutorial – till spelet på 17 banor som börjar enkelt och slutar toksvårt. Där presenteras man till de tre karaktärerna som tydligen styr Banagi-O i någon form av simulator eller TV-spel. Det är otydligt, har egentligen ingenting med saken att göra, men det gör faktiskt just ingenting. Genom korta och aningen skruvade dialoger mellan de tre parterna som slutar med att någon av dem, alternativt alla tre, skriker: BANGAI-O GO! får man lära sig grunderna och hur alla funktioner fungerar, därefter är det upp till en själv att experimentera. Efter att introduktionen är klar och eftertexterna rullat förbli börjar således det riktiga spelet, och den riktiga utmaningen.

Närmare 170 banor finns till spelarens förfogande redan från början, och dessa kan spelas i vilken ordning man än önskar. Dessutom hittar man här en snickeriverkstad där man har möjlighet att skapa sina egna banor, helt efter eget huvud – eller om man vill – bygga om en existerande bana. Begränsningarna är få; till skillnad från många spel med liknande funktioner där man oftast inte kan bygga likadana banor som spelets utvecklare, finns här möjlighet att göra just detta, det tycks nästan som om utvecklarna först gjorde baneditorn och därefter byggde alla spelets nivåer med den. Lika villkor för alla, med andra ord.

Fusk! ... nej, jag skojade självfallet, dessa megakanoner är ju ingenting...Med så många banor kan man tro att det snabbt blir repetetivt, men faktum är att detta inte händer ofta. Treasure har lyckats mycket väl med variationen i utmaning, upplägg och design; endast i fåtalet fall känner man att här har jag väl varit förut, eller spelade inte jag den här banan nyss?

Det de dessvärre inte lyckats med lika väl är musikvariationen. Det är en härlig och rapp mix med arkadstuk, dock finns det enbart runt tio låtar allt som allt, vilket snabbt blir tjatigt trots att den håller bra klass. Dessutom är ljudeffekterna oftast densamma vilken fiende man än dödar liksom vad än man förstör, vilket även det blir aningen enformigt med tanke på den ansenliga variationen fiender och föremål att ha sönder.

För att rulla tillbaka till plussidan hamnar vi på kontrollschemat. Till en början, möjligtvis ända in på sjuttonde banan, känns den ganska komplicerad med två knappar för skjutande alternativt svärdsvingande, en tredje för snabb – så kallad dash, och därefter de båda axelknapparna för kraftfullare attacker. De två knapparna för skjutande möjliggör kombinationer av olika sorters skott, samma sak gäller axelknapparna. Detta gör att man kan variera sin spelstil något enormt, och med detta anpassa sig efter den gällande situationen. Det är som nämnt aningen komplicerat till en början, men så fort man vant sig med kontrollen finns det inget mer naturligt än att flyga runt och skjuta missiler och napalmskott åt höger och vänster, för att kort därpå snabbt slå de svagare fienderna ur balans med en hastig dash i deras ansikten.

Ett av spelets pussel, där man till skillnad från majoriteten av spelets missilslakt tvingas tänka till riktigt ordentligt.När spelet drar igång på riktigt ser det ut som ett enda fyrverkeri – med hundratals skott på skärmen samtidigt – men trots att detta är underbart att se och själv skapa, leder det in på dess minuskonto. Som de säger i spelets introduktion hinner tyvärr inte hårdvaran med. Spelet går ned i slowmotion när det blir alldeles för mycket, och även om jag här hinner ta in och uppfatta mer av situationen förlorar den i viss omfattning sitt tempo, även om man verkligen kan känna hur skotten trycker sig fram genom luften; förgör allt i sin väg. Kanske hade spelet i detta fall passat bättre till PSP eller varför inte Xbox Live Arcade eller WiiWare?

För att avrunda finns det – trots en hel del negativa punkter och brist på handling – alltid en lust att spela vidare. Bangai-O Spirits har varierande utmaning som räcker i en smärre evighet, en upptäckarglädje inbäddad i varje bana och tanken på nästa high score, möjligheten att dela med sig av sina egna kreationer och slåss på dem tillsammans med tre vänner, men framförallt är det underbart roligt att flyga runt och spränga allt som finns. För att sedan i nästa sekund mötas av ett hjärnskrynklande pussel. Och två minuter senare ställa sig ansikte mot ansikte med en fyra sekunder lång strid mot kanoner tio gånger ens egen storlek, och fyra i antalet. Vad var det jag sade i början?

Betyg, Bangai-O Spirits

Annonser