Jag har under några dagar suttit och betraktat min lista över världens bästa spel, som ligger där med skarpa, skärande ögon, likt en sovande bok som önskar att läsas, i min dator. Faktum är att jag sedan en tid funnit den både missvisande och onödigt utstakat efter ett system jag nu börjar fundera på att förkasta. Systemet är detsamma som de använder på Gamerankings, utan alla decimaler. Hela procent, och då jag gett en hel del samma procent i betyg måste de således vara lika bra. Men så är dessvärre inte fallet. Många av spelen som givits samma procentenheter kan skilja enormt i hur jag ser på dem. Vad är då problemet?

Antagligen mitt system, som i vissa fall kan vara föråldrat då min syn på en del spel ändras med tiden, men jag tror snarare på att systemet är alltför stelt och inte tillåter det som avgör om spelet är bättre än sin nästa, oavsett om de har lika procentantal, nämligen känsla.

Jag satt till exempel vid ett tidigare tillfälle en åtta på Devil May Cry 4, men i recensionen jag skrev klagade jag nästan hela texten igenom, trots att jag tyckte bra om spelet. Det tog inte lång tid förrän jag insåg att poängen var helt felaktig annat än då jag redan spelat igenom spelet och fick välja vilken bana jag ville spela. En sjua var mer i sin rätt. Bra, ibland kanske riktigt bra, men för det mesta inte mycket mer än så.

Samma sak med BioShock. Faktum är att jag såhär i efterhand ser hela spelet som ytterst överskattat, även om det trots allt är ett riktigt bra spel, fram till de sista usla timmarna. Där undrar man vad de tänkte, och helhetsbetyget sjönk i sjön. Som sig bör. Det är inte mer än rätt, när man behandlar något annars väldigt vackert, men ack så frihetsbefriat, som ren dynga. Ett mästerverk är det nämligen inte i närheten av.

Dessutom är det, med sidor som Gamerankings och liknande som ”förebild”, svårt att sätta betyg med alla andras i bakhuvudet hela tiden. Jag medger alltså här att jag är ytterst påverkad av hur andra sätter sina betyg; en form av rädsla att man själv och de egna åsikterna inte skall respekteras, och därför ändras de för att passa mängdens. Vilket självfallet är allt annat än rätt, något som fått mig att vilja göra om alltihop, och placera de jag verkligen tycker om, högst upp.

Topplaceringarna ändrades knappast märkbart då jag plockade bort alla procentenheter och slängde upp alla spel efter mina egna känslor för dem, därunder blev det dock något helt annat. Listan är dock över åttio spel lång, och det känns som om det på vissa ställen ligger en massa skit, trots att detta inte är sant.

Det är dock sant att jag slängt in alla bra spel jag kommit på för att försöka mig på en topp 100, men då jag inte har spelat tillräckligt många topptitlar för att lyckas med en sådan bedrift (jag har faktiskt inte spelat dataspel seriöst mer än några år – även om intresset funnits närmast hela livet) funderar jag på att göra min lista lite mer kompakt och mer trogen mig själv.

För det är trots allt min lista, och ingen annans. Så att göra den på alla andra sätt än efter mina egna känslor, vore detsamma som att inte acceptera mig själv för den jag är. Och det kan jag ju inte göra, med alla tankar på jämställdhet, lika värde och acceptans för allas mer eller mindre unika åsikter och smak i bakhuvudet. Jag tror Panzer Dragoon Orta kniper förstaplatsen. Tillsammans med fem andra.

Förebild eller hjärntvättare? För mig är båda sakerna ytterst lika, men på olika plan.

Förebild eller hjärntvättare? För mig är båda sakerna ytterst lika, men på olika plan.

Annonser