Och medan solen sjönk ned över kullarna tycktes det som om en Goo sade, att livet allt verkade vara ett enda stort fysik experiment. Men då den föll nedför stupet och krossades på taggarna därunder, visste den nog att det ändå inte spelade någon roll.
Fri översättning av citat ur spelet…Information om World of Goo

… tillika det enda du behöver veta om storyn, förutom faktumet att Goos lär vara synnerligen välsmakande – enligt hörsägen, men utöver detta även förträffliga som byggstenar – vetenskapligt bevisat. För att inte tala om allt annat de duger till, såsom att sprida ett leende på författaren till denna texts läppar, tillräckligt brett för att nästan i sig kunna räknas som en byggnadskonstruktion. Dock inte i närheten av lika – låt oss inte kalla det estetiskt fulländad, utan snarare intressant, som de Goos i spelet kan åstadkomma. Med spelarens hjälpande hand, självfallet.

En hjälpande hand – precis vad spelaren är. Tur att det då är så enkelt att hjälpa till som det är. En knapp och sedan lite pekande på skärmen är allt som behövs, och det tar inte lång tid förrän kontrollen sitter som handen i handsken, bokstavligen. Det är enkelt, smidigt och helt frågeteckenbefriat. Endast i fåtalet fall blir det lite svårt att fästa sina Goos på rätt plats, men oftast beror detta på spelarens tidigare lerklumpeplaceringar. Alla konstruktioner kan nämligen ramla.

Ramla nedför stupet och krossas mot taggarna därunder vill ingen Goo göra, och ingen spelare vill förlora sina Goos på detta sätt. Eller något annat, för den delen. Därför gäller det att tänka efter och framförallt ha en känsla för pussel, fysik och inte minst gravitation då man ger sig i kast med att bygga en ståtlig bro eller högt torn av de svarta klumparna med stora vita ögon. Fysikmotorn är nämligen helt fantastisk.

Det inte ofta man ser en så verklighetstrogen fysikmotor som i detta spel. Det som går att göra i verkligheten – om det nu hade funnits lerklumpar med stora ögon som mer än gärna låter sig förvandlas till byggkonstruktioner – går i princip att göra i spelet, med några få undantag. Eller inga, jag har ju faktiskt aldrig byggt en bro med ballonger, lera och vattendroppar. Och en och annan taggig bomb.

Bygga brygga - uppåtSå, där nämnde jag några av de ”arter” av Goos som man får möta. Och med detta – jag säger som i spelet: spelmöjligheterna skulle säkerligen bli oändliga. Inte minst sagt oändligt vackra, och välljudade.

Grafiken är nämligen närmast perfekt i sin enkelhet, allt tack vare den underbara design och givits Goos värld. Det är nästan så att alla så kallade HD-titlar tillgängliga för nedladdning via Xbox Live genast får gå och gömma sig i skamvrån, enbart på punkten grafik. Alla färger, skuggor och små effekter 2D Boy slängt in i smeten är rent utsagt en fröjd för ögat. Och då har jag ännu inte nämnt musiken.

Att se World of Goo ”in action” är bara det vackert, men att dessutom höra spelet, är minst lika bra. De små lerklumparna ger ifrån sig gulliga ljud då man placerar ut de på valfri plats, och i bakgrunden ljuder allt från muntra och hoppfullt spralliga melodier till dystert och vinande avgrundsdunk. Alltid i perfekt symbios med banan, designen och de leriga liven däri.

Hela spelet lider av någon form av gullig melankolisk munterhet, där musiken och ibland grafiken står för det gulligt melankoliska, och ibland enbart melankoliska, medan the Sign Painter – som ger något av vad man skulle kunna tolka som tips eller råd – står för munterheten, tillsammans med grafiken, här också. FAN POWERED HYPE MACHINE 2.0... jovars. För övrigt del av banan med en av de bästa låtarna i spelet.Det är helt enkelt som en enda lervälling alltsammans, och det funkar utmärkt.

LOL.

Ungefär så.

World of Goo bjuder på skämt om det mesta. Det drivs med internet och allt möjligt däri, med företag av mall Kapital-A, det hackas på den fjärde väggen, skojas om HD och storebrorsfasoner, såväl som man får ta del av närmast sadistiska lustigheter. Och allt detta med glimten i ögat.

Senaste gången jag fann mig själv skrattandes åt ett dataspel var med Chrono Trigger till Nintendo DS, men dessa kortare anfall kan inte ens mäta sig med gapflabbarna som drabbade mig då jag spelade World of Goo. Jag satt i flera minuter och enbart garvade åt the Sign Painter’s skämt, något som hände upprepade gånger. Tänker jag efter satt jag nog hela spelsessionen igenom – de stunder då jag inte hade en stor förundran i blicken – och fånlog.

Här stötte jag på spelets första stora utmaning. Försiktighet är a och goo.Trots att spelet flera gånger blir väldigt svårt och tvingar mig att spela om banan (eftersom jag vägrade, liksom i början inte visste, att man kunde hoppa över banor om man ville) igen och igen, kunde detta inte sudda bort mitt leende. World of Goo är som ett enda stort glädjepiller, dock fritt från alla otrevliga biverkningar – om man nu inte räknar staplandet av Goos i verkligheten, tankarna och drömmarna, som en otrevlig bieffekt.

Hoppar du över de där femton ostburgarna som du ändå käkar upp på en halvtimme, har du ett stycke fantastisk spel på din Wii-konsol, som dessutom räcker långt längre än ostburgarna, hur sakta du än äter. Tiotalet timmar för att ta sig igenom hela äventyret, sedan ytterligare utmaning då varje bana ska klaras enligt vissa kriterier (som helt enkelt är samma sak som perfektion= ursvårt; författarens anm.) för att man ska få utnämningen OCD (Obsessive Completion Distinction) med tillhörande flagga. Och det vill man, tro mig.

Dessutom kan man bege sig online – eller offline om man är rädd för att se andras poäng – och där bygga sig det högsta möjliga tornet av Goo. Utan vidare var visst speltiden uppe i runt tjugo timmar. Tjugo timmar med ett brett leende på läpparna. Ändå känns det som om det är över för fort. Men det är väl som de säger: tiden går fort när man har roligt. LOL.

Betyg, World of Goo

Annonser