I ett vardagsrum där inga lampor lyser, utan teveskärmen står för ljuset, sitter tre ungdomar i varsin stol eller fåtölj, och bakom de står på bordet skålar med snacks och cola-flaskor i flertal. Vad som knyter de samman är inte snacksen eller drickan, ej heller datorerna som står och puttrar vid sidan om. I detta ögonblick är det enbart tanken om att jag inte vill vara utan kontroll nästa gång, ty de har bara två till sitt förfogande. En annan sak som knyter de samman är vrålen, leendena och fascinationen i ögonen, som uppkommer med jämna mellanrum. Den ena, som skrev denna text, ser glad ut bara han får trycka styrkorset uppåt mer än två gånger. Det är nämligen då Sackboy står och tokflinar, med munnen bredare än vad som helst. Nästan.

Information om Little Big PlanetVad Little Big Planet representerar är sannerligen den rena skaparglädjen; ni kan klä och designa er lilla tygdocka, bygga egna banor och sätta färg på hela er tillvaro. Detta i närmast oändliga möjligheter (nåja, ni vet hur det är) så fort ni kommit tillräckligt långt eller lyckats med någon extra svår utmaning. Som sagt, ni vet hur det är. Fast inte betyder detta att det är något dåligt, snarare tvärtom i detta fall, men under en helkväll framför diverse konsoler och datorer, hinner man inte ta del av alltför mycket av ovan nämnda skapande. Istället slungas man i flera timmar genom allt det som spelets så kallade berättelse har att ge; det spelets utvecklare skapat. Och efter hundra och åter hundra spelomgångar, varav ett femtiotal spenderats på endast en bana, där man ska försöka hålla sig kvar så länge som möjligt på en tjur, har man för länge sedan insett spelets briljans.

Hela upplägget; banorna med sin underbara design, att så mycket kan flyttas runt lite hur som helst, det otroligt genomarbetade flerspelarläget – som egentligen är detsamma som enspelarläget; allt kan och bör nästan spelas med en kompis bredvid, eller på valfri plats på planeten, via PlayStation Network. Sedan den charmiga och fruktansvärt detaljerade grafiken, alla små ljud fienderna och karaktärerna släpper ur sig, doppat i den härliga och fastklistrande musiken, som sätter sig i hjärnan och gungar med kroppen.

Det är enkelt, men bär på ett stort djup, och massor att göra. Svårighetsgraden är inte lika lätt som man kanske kan tro, och ibland blir det lite för svårt, vilket förstås kan bero på kontrollen. Den är bra, sitter teoretiskt på en gång, men tar ett tag att vänja sig vid. Jag vet inte om jag bör kalla den oförlåtande eller oprecis, för kanske är den både och, men efter ett antal timmar sitter den hur som helst där den ska. Åtminstone någorlunda.

Dessa smärre problem, liksom bristen på checkpoints under banorna, petar ned den stora lilla planeten från att nå högsta toppen. Detta dock efter att jag enbart spenderat runt fem timmar med spelet, och vet med mig att jag skulle kunna spendera minst tre gånger så mycket.

Det finns helt enkelt så mycket att göra, dränkt i sådana mängder charm och skaparglädje, att man inte kan låta bli att le. Emellanåt visar ilskan sitt ansikte, men allt som oftast består känslorna av ren förtjusning och fascination. Skulle trots allt vreden ta överhanden, är ett enkelt banbyte mer än nog för att måla ansiktet i granna färger återigen, annars finns ju styrkorset där. Låt Sackboy smila, bredare än något annat. Nästan.

Betyg, Little Big Planet