Om du lyssnar till det här, är du motståndsrörelsen. Men vänta, vad är det vi gör motstånd mot? Terminator som film, serie, idé, upplägg eller enbart de plåtprydda karlarna (?) som löper amok mot människorna i den svarta framtiden filmerna visar upp? Kanske blir det både motstånd, och… förstånd? Men kritik är väl ändå inte motstånd. Nej, det är precis vad man behöver när man bemöter filmer som denna, och alla andra också för den delen.

Det är möjligt att jag förväntade mig för mycket, eller så förstörde den där dokumentären om filmen jag såg lite av spänningen. Jag hoppades i viss grad på att jag skulle kunna storma in på diverse internetsidor och in i vardagsrummet triumferandes över hur coolt allting var. Nu sitter jag istället här och vet inte riktigt vad jag tycker.

Det låter förstås otroligt negativt, och så kanske även är fallet. Det beror förstås på vad ni tror om den fjärde filmen i vad som först – ja, inte var det tänkt att det skulle bli fyra filmer i alla fall. Inte tre heller, för den delen. Men nu ska jag inte snacka om vad de tänkte och inte tänkte göra, utan försöka pränta ned något av värde.

2018 är året då denna del utspelar sig, men det är inte då filmen tar sin början. Nej, den nästlar sig tillbaka till 2003, och faktum är att introduktionen här i vår nutid är en mycket bra sådan, som får en både nyfiken och fundersam inför vad som komma skall.

Tre kulor genom pannan, det vill säga.

Christian Bale hoppar ur helikoptern som John Connor och avverkar den första terminatorn med tre välriktade skott, varefter han med sina soldater tar sig ned i ett labb, i jakt på Skynets hemligheter. En ny terminator är under utveckling, en sådan vi alla känner till som nuvarande guvernören över Kalifornien i lyxförpackning. T-800, med tillhörande muskelmassa.

Försiktigt smyger spänningen genom filmen, för att i slutet av scenen mynna ut i en hektisk kamp med en krälande terminator, som tycktes vara tåligare än det mesta. Efter detta går den ned på halvfart igen, och trots många försök att stå ordentligt och rakt upp, kommer den aldrig dit.

Det kanske låter konstigt då det är action nästan hela tiden, men faktum är att dessa scener allt som oftast inte är speciellt intressanta. Trots extremt snygga effekter och explosioner överallt blir man aldrig överraskad. Det känns som de endast avverkar de flesta tillgängliga standarscener efter varandra, men nu med maskiner som fiender.

Dock är de terminators man helst vill se ursprungsmodellen och alla dess bröder, men här får man istället skåda ett helt gäng andra modeller, och som min biokompanjon sade så väl: det känns som om de gjort en robot för varje actionscen de vill ha. Vilket är lite av problemet, och maskinerna är helt enkelt inte speciellt intressanta, eller särskiljt snyggt designade. Men väl animerade, det är de.

Hela filmen är väldigt snygg på en teknisk nivå och ofta är även miljöerna väl valda, liksom de lite mer teknologiska detaljerna i filmen, men annars är designen inget som får en att höja på ögonbrynen eller föga intresserad. Inte ens på en robotfantast som mig själv.

Skådespelarna då? Christian Bale kör på som John Connor utan att övertyga mer än några enstaka gånger, och de flesta av hans medspelare känns mer som bleka skuggor och får ingen egentlig plats. Den nya karaktären Marcus, tillika den som får mest screentime, är dock aningen intressant, och trots att det mesta han rör vid håller lite högre klass än det andra, känns det inte som om han får blomma ut eller för den delen veta vart han ska, prestationsmässigt. Den bästa rollen tilldelades istället Helena Bonham Carter, vars insats är mycket välkommen och bra.

Handlingen är tyvärr inget att hänga i granen den heller. Faktum är att den är närmast obefintlig. I stil med: Okej, vi ska döda (?) alla maskiner, men va fan, vi har ju två filmer på oss efter denna; no need to hurry. Det som istället intresserar på storyplanet är den nya terminatorn, och då talar jag inte om T-800. Nej, här har vi en extremt avancerad version, och den del av berättelsen som kretsar kring denna, där filmens höjdpunkt faller in, är möjligtvis det bästa av allt.

Tyvärr avslutas det hela med ett citat som känns direkt löjligt, men detta beror förstås på mig och min syn på det mänskliga medvetandet, snarare än något annat.

Min uppmärksamhet riktades slutligen på hur John Connor tolkar allt han upplevt, och tacklar allt som skall komma. Om han är ledaren som skall leda hela motståndsrörelsen måste han leva, och han visar även tendenser på att sätta sitt eget liv först. Men, samtidigt visar han att han gör allt för att rädda sina medmänniskor, trots att han genom detta sätter sitt eget liv i fara.

Den slutliga frågan blir således: vem är det John Connor slåss för? För sig själv främst, eller hela mänskligheten. Svaret måste vara båda två, varför skulle han annars sitta och lyssna på de inspelade banden efter sin mamma, om och om igen? Är han osäker?

Och varför fråga sig en fråga som denna, i en renodlad actionfilm?

Betyg, Terminator Salvation

Skulle du mot förmodan ville se trailern finns den att tillgå här. Den är faktiskt riktigt häftig. I’ll be back.

Annonser