Det är frågan det. Liksom en viktig faktor för många spelskapare i dessa dagar, eller kanske snarare för kritikerna, som snackar omspelningsvärde. De riktigt konstnärliga spelutvecklarna bryr väl sig inte så mycket om Gösta i lilla Småland anser att spelet inte kan köras om en extra gång.

Nej, det kanske bara är vi snåla konsumenter och recensenter som vill att spelen ska tålas liras om massvis med gånger, bara så att vi slipper slösa ut våra pengar på några nya, och istället kan köpa märkeskläder eller oxfilé för pengarna. Inte mig emot, jag älskar oxfilé. Kläder har dock aldrig varit något som intresserar mig, vilket kanske är anledningen till att jag sitter här idag.

Nåväl, utvecklarna hakar i alla fall på och vill säkert även i många fall skapa spel som tål att varvas två eller flera gånger. Det förvånar mig inte det minsta. Frågan är dock om det verkligen är så roligt andra gången.

Du träffar en människa. För att lära känna denne kan det vara bra att ses flera gånger, och de första är de säkert väldigt spännande oavsett vilken relation båda parter har, och självfallet om de båda anser att den andre är intressant. Annars finns det inte många anledningar att träffas igen. Hur som helst, efter ett antal möten är det förstås inte lika spännande och intressant att träffa personen längre, det kan dock vara trevligt, roligt och någon möjligen-existerande-övre-makt vet vad. Man har alltså inte tröttnat på personen, bara det att spänningarna blivit något annat – utvecklats, skulle man kunna kalla det.

Det beror förstås på att människor är levande, komplexa varelser och inte ting, men hela idén med att det inte är lika intressant andra gången funkar ju även i relationer. Dock är det förstås enklare att ta en bok som exempel.

Första gången du läser igenom den, förutsatt att du gillade den, känns allting så nytt (förhoppningsvis, åtminstone) och spännande. Andra gången blir det däremot som en trevlig återförening, men du vet ju ändå vad som väntar bakom hörnet. Eller har vaga minnen av det.

Spel är förstås inte lika låsta som böcker alltid (även om böcker nu kan bjuda på många tolkningar) men även om man gillade spelet första gången man körde igenom och andra gången bjuds på många överraskningar och nya händelser, eller varför inte vapen, är det ändå inte lika kul. Den största delen av upplevelsen vet du ändå om hur den är, och hittills har jag inte spelat något spel där det inte är så.

Däremot har jag spelat ett antal spel där det knappt finns några val och där det mesta ter sig likadant varenda gång, och ändå är det kul att fortsätta sedan eftertexterna rullat förbi. Hemligheten – om man nu vill kalla den en sådan – är antagligen att spelen ifråga är så otroligt välgjorda och roliga, att man helt enkelt glömmer bort att klaga över att: detta har jag minsann varit med om förut.

Det tydligaste exemplet på detta jag mött hittills är spelet Panzer Dragoon Orta, som jag talade om i ett tidigare inlägg till följd av att en snubbe fått spelet för ynka 16 riksdaler. Detta är förstås ett rån som bör straffas med ett omnämnande på denna blogg, spelet är ju nämligen ett av få där jag tyckte bättre om det andra omgången, än jag gjorde under första. Tredje gången gillade jag det ännu mer, och nu funderar jag starkt på att spela igenom det en fjärde gång, och detta under ett och samma år.

Vi talar förstås om en rälsskjutare på ynka fyra timmars speltid per omgång, men borde man då inte tröttna snabbare? Faktiskt inte, och jag tror det är på grund av några mindre knep. Utan att dra ut på det för mycket finns här ett väldigt smidigt och variationsrikt stridssystem med uppgraderingsmöjligheter, och på varje bana finns några alternativa vägar samt en hel del att se, om man bara tar sig tid. Små detaljer, och funderare i storyn.

Jag tror att om man bara lyckas med att göra hela upplevelsen till en smidig och varierande slinga, spelar det inte så stor roll att det inte finns massor av extramaterial eller femtio timmars speltid. Det är åtminstone så jag känner, och efter hundratals omspelningar av samma banor i Contra 4, som är väldigt kort men bjuder på ett enkelt och träffsäkert spelsystem med lagom många möjligheter trots stora begränsningar, är jag rätt säker på att man med inte alltför komplicerade medel kan åstadkomma något som håller – om inte riktigt man kanske nästan – för evigt. Fast då är jag förstås inte mycket för komplicerade attackkombinationer.

Varför detta plötsligt, kanske ni frågar er? Jag sitter nämligen och spelar Pokémon Platinum, som säkert många redan vet, och där är det ju rätt mycket av samma. Jag ska inte säga att detta är dåligt, men det är långt ifrån lika bra som i Panzer Dragoon Orta. Det kan ju bero på att spelet faktiskt inte är så pass varierat och fräscht som ovan nämnda titel. Men hur funkar det då med Contra och fräschhet? Det spelet kör ju verkligen på gammal design och spelmotor.

Undantag, min vän, och här ger jag över ordet till er. Vad tycker eller tror ni krävs för att ett spel ska vara roligt och fräscht även andra gången?

Annonser