Vad är det där på marken? Är det mögel i gräset? På träden? Eller snö, vit mossa? Mjöl, eller kanske någon mindre laglig substans? Mysterier som varifrån pokémons egentligen kommer och varför de legendariska från tidens början lämnat människorna överskuggas omedelbart av den vita sörjan som ligger på marken och pryder trädens grenar. Kanske är det bara någon som hällt ut lite Moo-moo milk av bara farten, eller så smakar drycken helt enkelt inte lika bra som hörsägen säger. Och tio timmar in i äventyret vet jag fortfarande inte vad det där vita är, men det är förstås inte så viktigt längre. Just nu handlar det om att fånga de alla, och sedan knäcka de alla.

Tio timmar ja, men jag har nog enbart avverkat en fjärdedel av storyn än så länge. Och så fort den är över finns det ju hur mycket som helst annat att göra; det är snarare så att spelet börjar då man klarat av den omtalade elitfyran. Gissningsvis femtio timmar in.

Nu är jag dock mitt i smeten av någon form av konflikt mellan de otroligt (otroligt) ondskefulla Team Galactic och… möjligtvis resten av Sinnoh. Storynmässigt är det förstås inte mycket att hurra över, trots att det är lite spännande emellanåt. Dock på ett sådant sätt att man undrar vad som egentligen står på. Så visst vill man kämpa vidare till följd av vad som väntar i nästa stad, men jag är mer nyfiken över vilka pokémons jag kommer hitta härnäst. Som det ska vara, alltså.

Att ta sina första steg i Pokémon Platinums Sinnoh för antagligen med samma känsla som den då man som Ruby/Sapphire-spelare vandrade runt i Emerald. En blandning av nostalgi, hemtrevnad och bitter igenkänning, varvat med lite nytt såsom det vita möglet i Twinleaf Town. Grafiken är densamma – om du inte frågar min bror då, vem vet, han kanske har rätt – och det låter likadant. Lika vackert, med andra ord.

Musiken är på topp, som alltid, och den känns till och med något bättre gällande ljudkvaliteten, dock är bristen på surround en stor miss. Trevlig är dock nyheten att Pokétchen har fått ett nytt utseende och är smidigare att använda, liksom menyerna har nya valbara färginställningar. Sist men inte minst har flertalet pokémons fått ett uppiffat utseende i form av en ny – låt oss kalla det hållning, och dessutom har lite annorlunda rörelsemönster då de hoppar upp på skärmen.

Man känner som Diamond/Pearl-spelare som sagt igen sig rätt ofta, men man blir också överraskad emellanåt och att man skulle tröttna innan slutet känns just nu som en omöjlighet.

Mer av samma, skulle man väl kunna säga, men bättre av samma, för att ge det en positiv vinkling. De som spelat föregångaren kommer antagligen älska ännu en gång, eller tröttna om man inte var alltför upphetsade förra gången.

Som ny till serien (om nu det ens är möjligt) eller som gammal räv med lust att återupptäcka sin barndomskärlek, har man dock ingen som helst anledning att tveka en sekund imorgon, då spelet hits the stores. För jag har inte ens kommit en fjärdedel genom, och det finns fortfarande saker jag lämnat bakom mig, någonstans på vägen, som behövs kollas igenom en gång till eller upplevas för första gången. Just nu ska jag dock träna lite till, och sedan ge mig på brorsan. Min Kricketune kommer sopa banan med honom, var så säker.