Bionicle: Legenden Återuppstår – filmrecension

Att försöka skydda och förklara den första Bionicle-filmens storhet – med svenskt tal såklart – för andra i samma ålder hör till det svåraste en människa kan göra. Det hamnar någonstans under pyramidbyggande och sökande efter odödlighet, men något snäpp över göra-en-bra-Beck-film-nivån. Frågan är nu om man ska behöva försvara även den fjärde filmen efter att ha sluppit göra det med andra och tredje. Svaret är helt enkelt att man kommer undan även den här gången.

När det första filmen, Bionicle Ljusets Mask, släpptes ställde jag mig kritisk till hur de valde att avbilda Legofigurerna. Den något klumpiga designen och animationerna verkade inte passa bilden jag skapat mig efter att ha byggt ett antal figurer. Tack vare den enhetliga upplevelsen som filmen dock bjöd på vande jag mig snabbt och när jag nu ser hur man tar steget att skapa de mer porträtterande animationerna ryggar jag tillbaka. Och jag stiger aldrig riktigt fram igen. Anledningen är, att trots en del snygga detaljer på karaktärernas rustningar så lyckas man inte med det den första filmen gjorde så bra: att skapa en enhetlig upplevelse. Bakgrunder och miljöer passar inte med figurernas utseende utan det känns hela tiden som om man tittar på två filmer. En med Bionicle-figurer som slåss i extremt utdragna och tråkiga strider mot varandra och en med miljöskildringar som hämtade ur ett filmlicensspel till Playstation 2. Att de dessutom valt att ge karaktärerna tänder är svårt att förlåta.

Filmen lider dessutom av att inte ha någon egentlig story, den tar vid efter att Makuta Teridax tagit över Mata Nuis kropp och den ”store anden” skickar iväg sin själ i form av Livets Mask till världen Bara Magna, där den får form och ger sig ut i sökandet efter vägen tillbaka till sin hemvärld. Det är väldigt löst berättat och en röd tråd är svår att finna.

Dessutom skulle filmen mått bra av en riktigt genomond och vrålhäftig superskurk á la just Makuta. Den första filmen lyckades ytterst väl med att göra en trovärdig, ond ändock hedersfull maskbärare som ledare för mörkret, och även del två och tre lyckas bra. Men i Legenden Återuppstår har man gjort det hela fullkomligt ointressant och löjligt, kanske inte minst för att det aldrig blir speciellt häftigt eller spännande. Lite mer elementärkrafter hade filmen faktiskt inte mått dåligt av.

För de som är lite mer insnöade i Bionicle-världen finns det dock en smula mystik som kan göra det hela värt mödan. Dessutom bjuder filmen på en del genuina skratt, men med långt sämre röstskådespelare än tidigare, ointressant story och splittrad design kan jag inte göra annat än avråda er från att se den. Kanske de allra minsta har någon glädje att finna, men de kan i sin tur inte förstå Bionicle-seriens och figurernas komplexitet. Är man som sagt ett riktigt fan och ordentligt insnöad i det här med robotar av Lego kan man dock hyra den, men inte utan att först få ett varningens finger. Bäst gör ni att leta upp den första filmen på någon sida eller butik som fortfarande har denna inne; bättre animerad film är svårt att finna här från väst. Kom bara ihåg att välja de svenska rösterna.

Flickan som lekte med elden – filmrecension

Det är fortfarande nästan slutsålt varenda kväll, varenda föreställning, till filmatiseringen av Stieg Larssons andra deckare, trots att filmen varit uppe i flera veckor nu. Folk går till biograferna med förhoppningar höga, efter att ha läst de storsäljande böckerna och fått mersmak av den ytterst välgjorda första delen i trilogin. Men hoppas de för mycket denna gång eller är den trots allt lika bra – eller till och med bättre – än föregångaren?

Med facit i hand tänkte jag vara otroligt rak på sak för en gångs skull: den första filmen är både intressantare, snyggare, sexigare, brutalare och mer spännande än uppföljaren. Dessutom har den första något av en röd tråd, vilket även den andra begåvats med men här istället för att följa den valt att klippa av den och sticka lite varstans. Manuset är luddigt, filmen drar ut på tiden väl mycket och ibland undrar man vad det egentligen är det handlar om. Någonting i stil med att Lisbeth Salander anklagas för mord hon inte begått medan Millennium-snubbarna med Mikael Blomkvist i spetsen håller på att avslöja en stor prostitutionshärva med toppersoner och öststatsflickor i smeten. Det låter bekant, är ofta dessvärre inte särskilt intressant och allteftersom klyschorna och ett par oförutsedda ögonblick dyker upp hinner man skratta sig fördärvad till följd av skådespeleriet. Min biokompis tillika bloggkollega var snabb med att påpeka att Paolo Roberto tycktes berätta en saga under en av scenerna. Han fungerade bra till en början, men ju längre det gick blev det alltmer krystat.

Roberto lyckades dock med nästan hälften rätt, vilket man inte kan säga om majoriteten av filmens skådespelare. Lena Endre över- och underspelar precis hela tiden och skurkarna är lika tråkigt becksvarta och oengagerat agerande som en sotig vägg. Noomi Rapace lyckas emellertid än en gång hålla fanan högt och hon följs av en vekare men trots allt klar Nykvist-låga.

Vore det inte för dessa två och för att filmen under korta stunder lyckas vara ganska spännande hade filmen kravlat runt i bottenskrapet. Nu råder jag dig istället att skippa de långa köerna till biosalongen och om du är ett riktigt fan av svenska deckare hyra hem den istället. Eller än bättre, läs boken i väntan på den tredje delen. Förhoppningsvis kommer den i alla fall i närheten av den första.

District 9 – filmrecension

Du är inte välkommen. Vi gillar dig inte. Du är annorlunda. Åk hem till den plats du kom ifrån. Du är inte människa.

Hur många gånger har du – inte hört, men bakom finare ord och kalla blickar förstått – att det är vad de menar och vill, då de står och ser in i dina ögon men snabbt lägger blicken åt sidan? Många av oss känner dessa ord, inte alla, men många av dem. Inte de sista. För vi är trots allt inga utomjordningar, även om det ibland känns som så. Som främlingar inför våra medmänniskor. Inför oss själva.

Då ”räkorna”, som utomjordningarna i nedsättande ordalag kallades, stannade ovanför Johannesburg för 28 år sedan var de undernärda och sjuka och ingen visste ens varför de strandsatts på jorden. Det blev inte bättre av att de sedermera placerades i ett område som snabbt utvecklades till en renodlad slum där de få regler som fanns dikterades upp av en kriminell ledare med rent kaos som följd.

Ingen ordning, och någon måste sätta stop. Myndigheterna ger över spakarna till Multi-National United som bestämmer sig för att flytta de 1,8 miljoner utomjordningar till ett koncentrationsliknande läger, kallat District 10. Men det är i District 9 allting utspelar sig. Leder uppdraget gör Wikus van de Merwe, som dock snabbt hamnar i knipa då han utsätts för kontakt med en utomjordisk vätska, vilken sakta men säkert börjar förändra honom. På det yttre planet.

District 9 pendlar mellan att leka välgjord fejkdokumentär, samhällskritisk mörk drama, och hård
sci-fi action. Resultatet är även detta pendlande. De första fem minuterna känner jag mig rastlös. Dokumentärberättandet är segt och av föga intresse annat än då jag får se bilder från rymdskeppets insida och alla dess magra invånare. Tempvändningen infinner sig då en av van de Merwes kolleger nämner att det var något konstigt med honom och säger saker som inte tycks passa in i den bild jag hittills fått av filmens värld. Jag dras i och med detta snabbt in i berättelsen.

Det intressantaste med District 9 är inte upplägget, lika lite berättelsen och händelserna eller effekterna. Det mest intressanta är hur filmen ger en bild av en trångsint, egoistisk varelse, oförmögen att förändras och utvecklas annat än då den verkligen måste – då den är tvungen för att överleva. Detta är vad som skiljer filmen från andra sci-fi. Det är inte räkorna det är fel på. Det är människorna.

Wikus van de Merwe är på sätt och vis den enda karaktären i filmen då de andra enbart känns som bleka skuggor eller klassiska modeller. Förstnämnda är också lite av meningen medan stereotyperna måste ses som rena missar eller allmän fantasibrist. Wikus är nämligen brutalt mänsklig och dessutom inte ens en bra människa. Han vägrar inse sin situation och är samtidigt fullkomligt inkapabel till att göra något åt de saker han faktiskt kan påverka. Under filmens gång hinner jag bli allt från irriterad och arg till uppsluppen och nära på hoppfull, även om ordet i detta fall känns som en aning malplacerat. Men de gånger då jag faktiskt snuddar vid positiva känslor rör jag även i flertalet fall vid klyschor, vilket på sina håll ger filmen ett par sekunders förutsägbarhet. Men hade den varit mörk rakt igenom hade det hela inte fungerat, frågan är bara om de kunnat göra det på ett annat sätt.

Någon talar om karaktärsutveckling men jag vill påstå att den största utvecklingen filmen tar är på det yttre planet, snarare än det inre. Karaktärerna förändras och utvecklas endast då de verkligen är tvungna till det; helst håller de fast vid sina tankar och åsikter så hårt de kan. Detta är inte av ondo utan snarare tvärtom och det är i de stunder då karaktärerna tvingas till att utvecklas som filmen förlorar lite i styrka, just för att den nuddar vid de tidigare nämnda klyschorna. Positivt är dock att utvecklingen är en infallens och stundens utveckling snarare än en permanent sådan; personerna återgår hellre till sitt tidigare jag med smärre modifikationen snarare än lämnar dem därhän för helt nya och främmande sådana. Det invanda är det trygga, och jag får tacka för att filmen visar upp denna realitet men samtidigt även lyckas med att förmedla hoppets budskap på ett vettigt sätt, åtminstone under ett par kraftfulla emotionella ögonblick.

District 9 är dock mer än ett slag mot människans trångsynthet. Den har även en del action. Detta element är dock mer snyggt än värdefullt ur min synvinkel då flera (om än inte alla) actionscener lider av att vara alltför standardiserade, trots sättningen och det högteknologiska lullullet. Problemet ligger mycket i vilka som blir fienderna. Dessa är, som tidigare nämnt, alltför stereotypiska och karakteristiska för actiongenren i stort, men att helt och hållet undvika dem är tecken på mästerligt manus- och regiarbete, vilket alltså inte går hela vägen i District 9. Trots detta bjuder filmen på en bra Transformersliknande scen (eller mecha för er som är lite mer insatta), skillnaden är bara den att här lyckas man hålla det hela på en lagom nivå; utan att överdriva vare sig design eller rörelser visar scenen upp såväl fontänsprutande blod som psykologiska strider uti det slitna medvetandet.

Slutligen bör också nämnas filmens likheter med verkligheten. Den är inte helt, utan löst och delvis baserat på händelser under apartheidregimen. Detta förtryck ligger som grund för händelserna, men Neill Blomkamp har spätt på med ytterligare kritik mot det rådande samhället; varken politiker, företag eller den enskilde medborgaren går säker för hans stundtals riktigt vassa manus. De får alla en välförtjänt känga för sin självcentrerade livsstil med pengar och makt i fokus, och i och med detta kan ni allt ta och se filmen. För de korta förutsägbara stunderna och klyschorna är trots allt inte så många, och när den sista striden har passerat och avslutet kommer, då liksom innan actionscenerna börjar, lyser verkligen filmen. Förhoppningsvis är det också detta folk ser, och tänker på, då eftertexterna rullat förbi och framtiden är oviss.

JCVD – filmrecension

”Han klippte av sig hästsvansen”, suckar Jean-Claude ”The Muscles from Brussels” Van Damme och syftar på Steven Seagal som precis snott åt sig hans senaste roll genom denna hemska akt av närmast självplågeri.

Utan jobb och skuldsatt efter en skilsmässa där han förlorade vårdnaden över sin dotter far han hem till Belgien för att försöka börja om. Börja om. Och för oss – tittarna – lämnar han den scen han alltid bebott, präglad av en B-stämpel, men för vad? För att börja om, för upprättelse, för att bevisa något, eller vill han enbart att vi ska se – se en liten del av den verklighet vi missat genom B-film på B-film?

Van Damme fastnar i ett gisslandrama, på ett postkontor i sitt hemland, och blir utnyttjad – igen. Igen, frågar ni. Ja, svarar jag och Jean-Claude i kör. Utnyttjad. Det kanske man inte kan tro. Inte heller faktumet att detta inte är mycket till actionfilm, utan bör gå under kategorin drama-komedi-thriller-hybrid. En satir faktiskt, som både roar och berör. Och inte genom en hoppspark i ansiktet.

Jag introduceras till filmen genom en enda lång tagning där kameran ofta är felplacerad, bomberna smäller på helt andra ställen än det är tänkt och Van Damme slår slag mot ansiktet och missar med flit. Det hela är ytterst välgjort så till följd att de små detaljerna uppmärksammas något enorm och istället för att uppvisa den seriösa krigsfilm den önskar vara, blir en rolig och utmärkt inledning till vad som komma skall. För kulissen faller och där står han igen, i ännu en B-rulle. Van Damme försöker övertyga regissören om hur fel allting blir, han kämpar och kämpar men ingen hör honom, och inom kort befinner vi oss i en rättssal där hans frus advokat rabblar upp alla sätt Van Damme dödat på i sina filmer. Därefter åker vi till Belgien, där den största delen av berättelsen utspelar sig. Men vi återvänder emellanåt.

I JCVD upprepas vissa av händelserna, men ur andra synvinklar. Skillnaden mellan denna film och Vantage Point som helt bygger på detta sätt och därför mynnar ut i att enbart bli långtråkigt är dock att här visste man hur mycket som behövdes för att det skulle fungera utmärkt och istället för att dra ut på berättelsen tillför man något viktigt. De mindre hoppen mellan tidigare händelser och återgångarna till dessa ger filmen ett jämnt tempo som alltid intresserar genom att ta upp nya saker i det förgångna liksom i nuet. Det är dessutom ytterst rogivande mellan varven då Van Damme både driver med sig själv och andra, något han för övrigt gör med utmärkta skådespelarinsatser.

På baksidan av fodralet står det: Stoppa pressarna: Van Damme kan agera! Jag håller inte med recensenten. Van Damme agerar inte, han är. Är sig själv, och det är på riktigt. För trots att filmen är väldigt rolig emellanåt, är den på andra ställen ytterst allvarlig. Kameravinklarna är begränsade, fokuserade och lever i ett oerhört välgjort samspel med skådespelarna. Här är det inte snabba klipp med massor av specialeffekter, utan precisa och långa tagningar där aktörerna får den exakta tiden på sig att leva livet, för därefter är det plötsligt slut och kameran är någon annans. Kanske missar vi något, men det är medvetet. Vi blir istället överraskade i nästa återblick, och i nästa. Men vi blir aldrig stressade utan känner oss alltid övervägda och placerade på rätt ställe, trots att det kan vara fel. För det är så verkligheten är.

Van Damme visar det även själv; att det är så verkligheten är. Genom en flera minuter lång monolog omvandlar han den satir han tidigare vandrat i till något större, en del av hans biografi. Kameran enbart på honom, och han talar om hur hans liv varit, hur folk uppfattar honom. Om karaten, drogerna, kärleken. Hon ser oss i ögonen, och i detta ser jag en av årets bästa scener, med en skådespelare som ingen trodde kunde agera. Han agerar inte heller, han är. Det är på riktigt, och han ger oss så mycket för detta. Han delar med sig av drömmar, av önskningar och därefter av den brutala verkligheten. Det alla vill ska hända händer, men inte på sättet vi tänkt oss. Sådan är verkligheten. Se JCVD. Omedelbart.

The Wrestler – filmrecension

Den har hyllats och kallats för Mickey Rourke’s comeback, men är det tomma ord eller ordentlig vara, i den gamla wrestlarens berättelse, vars tid tycks gått förbi?

Rourke är Randy ”The Ram” Robinson, som tjugo år tillbaka var en av de största inom wrestling. Nu kör han uppgjorda matcher för en mindre publik i en gymnastiksal, bor i en husvagn han inte har råd med och besöker den lokala strippklubben på daglig basis. Dessutom har han helt förkastat sin dotter.

Rourke ser här rent utsagt förjävlig ut. Håret är skitigt och stripigt, hans kläder mer eller mindre likaså, och vi vet alla hur han ser ut i ansiktet. En bättre man för rollen tycks inte finnas, och efter ett antal minuter får vi det bekräftat. Rourke bjuder hela filmen igenom på ytterst trovärdig gestaltande av någon som tycks vara en del av honom själv.

Samma trovärdighet uppvisar Marisa Tomei i rollen som strippan Cassidy, vars ålder avlägsnar henne från kunderna och genom detta förvandlar henne till en del av Randy, ägandes egenskaper han inte har, men på vissa sätt strävar efter. Genom att hon sedan övertalar honom att söka upp sin dotter, kommer han i möte med dessa. Men innan detta något annat, ty hans hjärta orkar inte mycket mer. Emellertid, kan han lämna sitt wrestlande bakom sig, till förmån för den verklighet som sakta sugit livet ur honom?

Det som sannerligen glänser lite extra starkt i filmen, snarare än wrestlingscenerna som aldrig faller mig i smaken, är relationerna och kemin karaktärerna emellan, liksom Randys dystra vardag han försöker kämpa sig igenom.

Fotot är brutalt; fastlåsta ändock flexibla vinklar möter närgångna sådana, på ett sätt som får det hela att kännas ytterst äkta, och genom detta berör något extra.

Musiken är även den i toppklass, och titellåten, ”The Wrestler” av Bruce Springsteen, är precis så bra som det sägs, dessutom en alldeles utmärkt avslutning.

Detta är en rå, mänsklig resa genom en föredettings senare liv, genom möten, problem och drömmar som förgäves försöks hållas vid liv. Och det är en resa som är precis så bra att du genast bör vandra den.

Terminator Salvation, filmrecension

Om du lyssnar till det här, är du motståndsrörelsen. Men vänta, vad är det vi gör motstånd mot? Terminator som film, serie, idé, upplägg eller enbart de plåtprydda karlarna (?) som löper amok mot människorna i den svarta framtiden filmerna visar upp? Kanske blir det både motstånd, och… förstånd? Men kritik är väl ändå inte motstånd. Nej, det är precis vad man behöver när man bemöter filmer som denna, och alla andra också för den delen.

Det är möjligt att jag förväntade mig för mycket, eller så förstörde den där dokumentären om filmen jag såg lite av spänningen. Jag hoppades i viss grad på att jag skulle kunna storma in på diverse internetsidor och in i vardagsrummet triumferandes över hur coolt allting var. Nu sitter jag istället här och vet inte riktigt vad jag tycker.

Det låter förstås otroligt negativt, och så kanske även är fallet. Det beror förstås på vad ni tror om den fjärde filmen i vad som först – ja, inte var det tänkt att det skulle bli fyra filmer i alla fall. Inte tre heller, för den delen. Men nu ska jag inte snacka om vad de tänkte och inte tänkte göra, utan försöka pränta ned något av värde.

2018 är året då denna del utspelar sig, men det är inte då filmen tar sin början. Nej, den nästlar sig tillbaka till 2003, och faktum är att introduktionen här i vår nutid är en mycket bra sådan, som får en både nyfiken och fundersam inför vad som komma skall.

Tre kulor genom pannan, det vill säga.

Christian Bale hoppar ur helikoptern som John Connor och avverkar den första terminatorn med tre välriktade skott, varefter han med sina soldater tar sig ned i ett labb, i jakt på Skynets hemligheter. En ny terminator är under utveckling, en sådan vi alla känner till som nuvarande guvernören över Kalifornien i lyxförpackning. T-800, med tillhörande muskelmassa.

Försiktigt smyger spänningen genom filmen, för att i slutet av scenen mynna ut i en hektisk kamp med en krälande terminator, som tycktes vara tåligare än det mesta. Efter detta går den ned på halvfart igen, och trots många försök att stå ordentligt och rakt upp, kommer den aldrig dit.

Det kanske låter konstigt då det är action nästan hela tiden, men faktum är att dessa scener allt som oftast inte är speciellt intressanta. Trots extremt snygga effekter och explosioner överallt blir man aldrig överraskad. Det känns som de endast avverkar de flesta tillgängliga standarscener efter varandra, men nu med maskiner som fiender.

Dock är de terminators man helst vill se ursprungsmodellen och alla dess bröder, men här får man istället skåda ett helt gäng andra modeller, och som min biokompanjon sade så väl: det känns som om de gjort en robot för varje actionscen de vill ha. Vilket är lite av problemet, och maskinerna är helt enkelt inte speciellt intressanta, eller särskiljt snyggt designade. Men väl animerade, det är de.

Hela filmen är väldigt snygg på en teknisk nivå och ofta är även miljöerna väl valda, liksom de lite mer teknologiska detaljerna i filmen, men annars är designen inget som får en att höja på ögonbrynen eller föga intresserad. Inte ens på en robotfantast som mig själv.

Skådespelarna då? Christian Bale kör på som John Connor utan att övertyga mer än några enstaka gånger, och de flesta av hans medspelare känns mer som bleka skuggor och får ingen egentlig plats. Den nya karaktären Marcus, tillika den som får mest screentime, är dock aningen intressant, och trots att det mesta han rör vid håller lite högre klass än det andra, känns det inte som om han får blomma ut eller för den delen veta vart han ska, prestationsmässigt. Den bästa rollen tilldelades istället Helena Bonham Carter, vars insats är mycket välkommen och bra.

Handlingen är tyvärr inget att hänga i granen den heller. Faktum är att den är närmast obefintlig. I stil med: Okej, vi ska döda (?) alla maskiner, men va fan, vi har ju två filmer på oss efter denna; no need to hurry. Det som istället intresserar på storyplanet är den nya terminatorn, och då talar jag inte om T-800. Nej, här har vi en extremt avancerad version, och den del av berättelsen som kretsar kring denna, där filmens höjdpunkt faller in, är möjligtvis det bästa av allt.

Tyvärr avslutas det hela med ett citat som känns direkt löjligt, men detta beror förstås på mig och min syn på det mänskliga medvetandet, snarare än något annat.

Min uppmärksamhet riktades slutligen på hur John Connor tolkar allt han upplevt, och tacklar allt som skall komma. Om han är ledaren som skall leda hela motståndsrörelsen måste han leva, och han visar även tendenser på att sätta sitt eget liv först. Men, samtidigt visar han att han gör allt för att rädda sina medmänniskor, trots att han genom detta sätter sitt eget liv i fara.

Den slutliga frågan blir således: vem är det John Connor slåss för? För sig själv främst, eller hela mänskligheten. Svaret måste vara båda två, varför skulle han annars sitta och lyssna på de inspelade banden efter sin mamma, om och om igen? Är han osäker?

Och varför fråga sig en fråga som denna, i en renodlad actionfilm?

Skulle du mot förmodan ville se trailern finns den att tillgå här. Den är faktiskt riktigt häftig. I’ll be back.