5 spelkaraktärer som liknar mig

Karaktärer inom spel kanske inte alltid är av den mer komplexa sorten, men de brukar ha ett eller flera karaktärsdrag som utmärker dem. Ibland har man turen att stöta på någon, kanske den spelbare själv, eller (förhoppningsvis) den stora antagonisten. Hur som helst är intressanta karaktärer något som kan höja spelet väldigt mycket, och desto mer intressant blir det då man ser sig själv i den man spelar eller möter på resan.

Jag har med detta sagt slängt ihop en lista med de fem spelfigurer som på olika sätt liknar mig. Det kan vara utseende- eller beteendemässigt, eller något så enkelt att jag är bra på att härma denna karaktär.

Nu hade jag inte enbart tänkt ha detta som min lista. Jag sporrar er läsare härmed att lista era fem figurer från spel eller kanske även film. Skriv dem i kommentarfältet eller lägg upp ett inlägg på den egna bloggen och länka hit, så lägger jag till er här nedan. Här är mina fem:

• Gruntilda (Grunty)
  (Banjo Kazooie-spelen):
  Jag har, trots att mamma hävdar annorlunda, lite av en stor näsa. Då min haka även den petar ut, bildar detta en häxliknande form av ansiktet, som jag inte är sen med att påpeka. Dessutom är en av mina favoritsysslor att låta som just Grunty. Och jag har grön hud. Eller inte.

• Pascal
  (Animal Crossning-spelen)
  Uttern som fick en fotboll i skallen som barn och därför blev lite annorlunda. Själv sprang jag in i en fågelstaty och såg stjärnor. Båda jag och Pascal filosoferar mer än gärna, tycker om inredning och havet. Ja, så länge jag inte behöver bada i det, förstås.

• Bill Rizer
  (Contra/Probotector-spelen):
  Bill är en blyg kille. Macho, men blyg. Han säger bara en sak när han ska jobba: Locked and loaded. Ungefär som jag, när jag ska plocka varor. Locked and loaded, sedan bara röjer jag lagret. Helst med en vän, för då går det ännu snabbare. Men att snacka är överskattat, åtminstone i detta fall.

• Frog
  (Chrono Trigger):
  Frog har det inte lätt. Förvandlad till en groda är det svårt att bli tagen på allvar. Men under den gröna ytan finns en sympatisk, kraftfull och något dyster person, vars musiktema är så bra som det möjligtvis kan bli. Jag är inte grön, men under ytan är även jag mer än världen ser. Kanske som alla människor. Synd bara att så många inte vågar visa det, eftersom folk enbart ser det gröna.

• Watto
  (Star Wars Episode I: Racer, bland annat):
  Enda anledningen till att han ens finns med på listan är eftersom jag anses vara väldigt bra på att härma hans röst, speciellt de fraser han drar i spelet. Att jag dessutom är lite smått tjurskallig mellan varven är förstås bara ett plus. När det gäller att likna Watto, det vill säga.

Dessa bloggare har också listat karaktärer:
Krille på Speltokig

Skillnaden mellan alla dessa shooters

Någonstans på vägen gick det fel.

Har ni någonsin berättat en historia för någon som efter att den berättats vidare genom ett flertal personer förändrats helt och hållet? Klart ni har. Det har alla som inte är eremiter med skägg till knäna och i övrigt inte vet hur man trär på en kondom. Det är helt enkelt sådant man får lära sig i dagis. Lekis, kanske det ska vara. Hur som helst, lever ni i en familj likt min egen brukar berättelsen förändras drastiskt så fort den nått en viss persons öron. Bäst att inte nämna några namn, men personen ifråga vet vem jag talar om. Och denne lär inte bli glad för detta.

Wikipedia har instruerat om det. På engelska. De har lärt ut skillnaden. Den finns tillhands på flera ställen. Ändå har folk svårt för det. Ändå envisas folk med att säga fel. Ändå tror folk att de vet något om det de talar om då de i själva verket inte vet ett skit. För hur stor är inte skillnaden mellan House of the Dead och Lylat Wars? Den är gigantisk, enorm. Samma sak med genrerna som de tillhör. Någonstans på vägen gick det fel. Därför tänker jag reda ut begreppen om vad som är vad inom shootervärlden. En gång för alla. Och snälla, skriv upp det på Wikipedia på en gång så att vi får det överstökat. Den svenska sidan är en förolämpning mot dataspelsklimatet här i vårt avlånga land. Ta därför upp anteckningsblocket och skrev ned detta, så jag slipper säga det igen. Och så att ni slipper skämma ut er inför varenda spelentusiast som grävt tillräckligt djupr för att knappast ha något annat liv än de tusentals extra de plockat på sig i Super Mario World 2: Yoshi’s Island. Som för övrigt är ett plattformsspel. Tänkte bara så att ni tar fel då Yoshi kastar ägg och allt.

First person shooter (FPS); Förstapersonsskjutare:

Helt enkelt ett spel där du genom förstapersonsperspektiv, (dvs. du ser utifrån karaktärens synvinkel; genom dennes ögon) springer runt och skjuter eller som i vissa fredliga fall pusslar med portaler. Half-Life, Halo och Doom är alla spel vi känner till och som räknas till FPS-genren.

Third person shooter; Tredjepersonsskjutare:

En shooter där perspektivet ligger bakom och ovanför karaktären eller på annat sätt visar upp denne snarare än dennes synsätt. Gears of War, Resident Evil och Max Payne är tredjepersonskjutare vi känner väl.

Tactical shooter:

Ofta mer realistiska shooters med mindre grupper och taktiska kommandon. Tom Clancy’s Rainbow Six och Ghost Recon är spelserier som hör hit.

Railshooters; Rälsskjutare:

Här blir det ofta problem för folk. Rälsskjutare är shooters är där man ser karaktären ur en tredjepersonsvinkel, allt som oftast med kameran placerad bakom den. Tänk så här: du ser tåget åka på rälsen. Det är helt enkelt så simpelt. Tåget åker och du styr det. Men det följer en specifik räls, det vill säga inom skärmen eller någon annan form av avgränsning. Innanför denna kan spelaren dock röra sig fritt, i sidled. Panzer Dragoon-spelen (Saga exkluderat) och Lylat Wars är tydliga exempel på rälsskjutare. Självklart räknas även Sin & Punishment och Rez hit också.

Light gun shooters; Ljuspistolsskjutare:

Den andra genren folk har problem med. Ljuspistolsskjutare är inte detsamma som rälsskjutare. Det är en väldig skillnad. Ljuspistolsskjutare kan vara både stillastående fixed shooters (se nedan) eller så rör spelaren sig efter en räls, likt rälsskjutare (ovan). Förstås kan spelat kombinera de båda. Ljuspistolsskjutare ses ur förstapersonsperspektiv, till skillnad från rälsskjutare som utspelar sig i tredjepersons. Detta därför att spelet använder sig av ljuspistoler som man alltså siktar med på skärmen och skjuter. Förstapersonsperspektivet är således idealiskt då en vinkel ur tredjeperson lätt skulle kunna krångla till det och förstås tar avstånd från spelaren då man ser karaktären. Det känns mer som om man själv skjuter, snarare än beordrar någon annan att göra det. Några kända exempel på ljuspistolsskjutare som rör sig efter en räls (och stannar upp på små stationer) är House of the Dead, Virtua Cop och Time Crisis. På senare år har vi nu med Nintedo Wiis rörelsekänsliga kontroll sett spel som Resident Evil: The Umbrella Chronicles och det kommande Dead Space: Extraction. Till de ljuspitolsskjutare som är fixerade vid en skärm återfinns t ex. det klassiska Duck Hunt.

Shooting gallery:

En i dessa dagar inte speciellt vanlig genre där spelaren – som till en början betraktade allt ur förstpersonsperspektiv men sedan även kunde se utifrån tredjepersonsperspektiv – rör sig i sidled till höger, mellan så att säga gallerier av fiender, som kommer inifrån eller från sidan av skärmen, i så kallade vågor. Inte speciellt vanlig genre alltså, men några exempel på spel i den är NAM-1975 och Operation Wolf.

Shoot ’em up (shmup):

Shoot ’em ups är allt som oftast spel där du styr ett skepp eller liknande, åt ett specifikt håll eller fullkomligt stillastående. Nedan följer exempel på olika sorters shmup.

• Fixed shooters:

Spel där skärmen är låst och allt får plats på samma skärm. Du kan röra dig i sidled och fienderna kommer åkandes emot dig uppifrån och ned eller så står de enbart stilla och skjuter. Galaga och Space Invaders är tydliga exempel på fixed shooters, även kallade gallery shooters.

• Scrolling shooters:

Ett shmup som antagligen rör sig vertikalt eller horisontalt, ibland även i kombination mellan dem båda. Spelaren kan röra sig fritt över skärmen men den är i princip alltid fixerad, dvs. du kan inte åka utanför den. Det finns dock scrolling shooters som istället för att ha kameran på sidan som i t ex. R-Type eller ovanför som i Star Soldier har ett isometriskt perspektiv, såsom Zaxxon. Därtill har vi multi-directional shooters där man alltså kan röra sig åt alla håll och det dessutom finns mer att skjuta även utanför skärmen. Ett bra exempel på en sådan shmup är Geometry Wars.

• Tube shooters:

Helt enkelt en shmup där spelaren färdas genom ett rör, eller tub. Ofta abstrakt och med kameran placerad snett bakom och ovanför figuren. Torus Trooper är ett av dessa.

• Cute ’em up:

Oftast en scrolling shooter men med de utmärkande dragen att spelet är väldigt färggrant och gulligt. Det är heller inte ovanligt i senare, japanska cute ’em ups att det förekommer kopplingar till sex. Ofta bär kvinnorna i spelet så kallad bunnyutstyrsel. Star Parodier är ett exempel på cute ’em up, dock fritt från sexuella antydningar. Så vitt jag vet.

• Bullet hell:

En form av scrolling shooter där näst intill hela skärmen är fylld av skott och fiender. Perfect Cherry Blossom och DonPachi är några exempel.

Run ’n’ Gun:

Liknar shmups då man rör sig likt en scrolling shooter vertikalt eller horisontalt, och sedan självklart skjuter en hel del. Dock spelar man här som en människa eller robot (eller hund eller vad fan som helst) som springer längs marken och kan avlossa skott i olika riktningar, till skillnad från de flesta shmups där man enbart kan skjuta framåt eller åt andra fixerade håll. Det finns också ofta inslag i spelen där man tar sig fram på annat sätt än att springa och hoppa, såsom att åka snålskjuts på flygande missiler. Spelen kan innehålla en del plattformliknande partier liksom pussel, men ofta ligger skjutandet i fokus. En run ’n’ gun-serie är Contra som även bjuder på multi-directional shooting (se scrolling shooters ovan) som i Contra III: The Alien Wars/Super Probotector: Alien Rebels och inåt-skärmen-gående partier som i det första Contra. En annan run ’n’ gun-serie är Metal Slug.

Sådär, då fick jag nog med det mesta. Jag hoppas nu att begreppen är utredda och att jag fortsättningsvis kan sova gott om natten då folk vet skillnaderna. Om inte annat får ni väl dra några fler exempel nedan.

Kärleken till robotar av Lego

Jag har, sedan jag kom i kontakt med fenomenet för en herrans massa år sedan, varit fullkomligt förälskad i Bionicle. Det började förstås med Legofigurerna, men tätt i dess spår följde kortspelet, filmerna och spelen. Eller snarare, ett av spelen. Det senaste har jag varit lite sugen på, men aldrig köpt. Spelet jag har, kort och gått kallat Bionicle, kan jag dock inte kalla bra; det är faktiskt underkänt. Trots det har spelet en del roliga delar, som faktiskt är spelbara och värda din tid. Eller i alla fall nästan.

Kortspelet är dock en höjdare. Det är intressant då man samlar masker som ger en styrka men kanske främst är illustrationerna och animationerna på dem rätt snygga och då det begav sig säkert den största anledningen till att jag samlade.

Legofigurerna vet vi alla att de är riktigt häftiga. Vissa delar av kroppen kan röra sig, de har vapen av allehanda art men deras största tillgång är deras urläckra masker. Bionicle vore ingenting utan maskerna. Vissa av dem är så coola att ord inte räcker till, för de bjuder på hård, mekanisk och alltifrån kall till känslomässig design. Att det dessutom finns otroligt många av dem gör inte saken sämre. Det blir lite som Pokémons slagord: Gotta catch ’em all!

Sist men inte minst har vi filmerna. Då jag för ett par år sedan satt upp en lista över de bästa animerade filmerna och placerade ”Bionicle – Ljusets Mask” på andra plats, var det många som rynkade på pannan. Jag har talat för filmen och hävdat att den är nära på ett mästerverk, men de flesta bara skakar på huvudet eller fnyser lite överlägset. Frågan är om det är de som är trångsynta eller jag som är fast i gamla tider och hyllar den av blind nostalgi.

För då jag talar om dessa Bionicle-produkter är det förstås baserat på vad jag tyckte förr, eller? Faktum är att de äldre Toas fortfarande fascinerar mig och då det faller mig in kan jag mycket väl sätta mig och bygga lite. Korten spelar jag dock inte längre då dataspel känns snäppet roligare, och dessutom har jag ingen att spela med. När jag säger att spelet är underkänt är det också byggt på vad jag tycker nu, inte då jag första gången spelade det. Det vara faktiskt underkänt då också, även om jag kan ha funnit lite mer intresse för det på yngre dagar. Filmerna däremot, de är fortfarande lika bra. Åtminstone den första. De andra är klart sevärda om man gillar Bionicle och är lite yngre, annars kan man gott skippa dem. Men dåliga är de inte, bara sämre än den första. Att jag ser oerhört mycket fram emot den nya filmen, som släpps den 23:e denna månad: ”Bionicle – The Legend Reborn”, är kanske inte så konstigt.

Visst finns det nostalgiska känslor som spelar in då jag håller kvar mitt intresse vid fenomenet, men största anledningen till att jag gör så stavas berättelsen. Bionicles berättelse, som finns att läsa på den officiella sidan, är en intressant och allt annat än förutsägbar sådan, där vändningarna byter av varandra och allting hela tiden utvecklas. Den är som en maskin som bygger sig själv, och jag fascineras ständigt över vilka grejer de kommer på. Slutet på den förra ”generationen” Bionicle var till exempel fullkomligt oberäkneligt då den onda Makuta faktiskt vann, men inte utan att lämna kvar en strimma hopp. Frågan är bara hur mycket hopp man behöver för att överkomma en ondska som numera sträcker som ända upp till himlen.

Bionicles berättelse är intressant och största anledningen till att jag fortsätter följa Legofigurernas resa. Fast skulle någonting vara dåligt är jag inte den som blundar för detta utan jag påpekar allt tvivelaktigt och diskuterar (med mina brorsor; hur många andra finns det att diskutera Bionicle med?). Den andra samt tredje filmen brukar vi ofta anmärka på, och det är inte sällan vi beklagar oss över de nyare maskerna och figurernas utseende. Blind lik kärleken är således inte mitt förhållande till fenomenet. För det är som jag sade i mitt förra inlägg: en sak som är bra nu, är också just det – bra nu, och det som är bra och dåligt ska man prisa respektive kritisera, så länge det är vad man tycker. Ge därför Bionicle-filmen en chans. Den första det vill säga. Gillar du den inte kan du åtminstone skryta över att inte vara lika trångsynt som din nästa.

I helgen avslutar jag detta tema med något alldeles finurligt. Återstår att se vad det kan tänkas bli.

Retro utan nostalgi

I dessa dagar talas det ständigt om grafik och yta, oavsett om det är spel, film eller människor som är ämnet. Vi är alla dess produkter. Och vi går med på det; säger inte ifrån. Min avsky för delar av denna syn på världen är större än vad som får plats i detta inlägg, därför tänker jag avgränsa mig till spelen och låta människorna gå fria. För denna gång.

Somliga kan inte spela gamla spel. De kan däremot hylla dessa som de själva spelat en gång, och då för minnena de givit dem, men de tycks inte kunna spela andra spel som är av samma årgång. Ibland inte ens spelen de prisar. Det handlar hela tiden om att vara först och hålla på med det som är inne, och så fort något gått steget längre är det andra onödigt. Ändå fortsätter man prisa, men nu ur ett annat perspektiv. Motsägelsefullt, javisst, sådana är vi människor. Somliga kan inte spela spel som inte är nya och fräscha och snygga. De kallar gamla spel de många gånger inte vet något om för föråldrade, och ofta har de rätt. Men lika ofta har de även fel.

Ett spels viktigaste pelare är spelbarheten. Hur roligt det är, och hur välgjort — inte på en teknisk nivå, utan mer designmässigt utifrån samspelet mellan spelare och spel. Är grafiken funktionell behövs inget mer. Det är inte där spelbarheten sitter.

Därför spelar jag gamla spel. Jag skulle dock aldrig hävda att det var bättre förr. Det var lika förjävligt då, om du frågar mig. Men spelets kvalité sitter inte i ytan, utan i så mycket mer. Även de enklaste av spel kan vara av värde, liksom det mest komplicerade kan vara utan. Eller mer rakt på sak: dåligt. Kolla bara på Windows Vista, det perfekta exemplet på att saker som är mer komplicerade inte nödvändigtvis behöver vara bättre.

När man kommer till spel och film och annan konst och kultur har det alltid funnits sådant som varit intressant och mer eller mindre tidlöst. Det producerades en jävla massa skit förr, men det skapades även en hel del bra, liksom nu.

Nästa gång du spelar, skit då fullständigt i att döma spelet för hur det ser ut, och se dess insida. Försök sedan göra detsamma med dina medmänniskor. Åldern spelar ingen roll, för en sak som är bra nu, är också just det — bra nu. Och det är det enda som räknas.

Imorgon ska jag analysera hur jag själv ser på en viss leksaks-, film- och spelserie, som inte alla i min ålder tycker om. Dessutom ska jag försöka få med lite smygreklam för en ny film som dyker upp den 23 september.

Nostalgi

Nostalgi är ett närmast överanvänt ord i spelkretsar och förknippas då självfallet med retro och allt som hör därtill. Men är den som kärleken — blind, och fördunklar den då inte vår förmåga att se klart på saker och ting? Ska vi i och med detta undvika den helt och hållet, och kan samt bör vi stå oberörda inför dess känslomässiga grepp om oss, eller finns det en annan väg?

Att se tillbaka på vår barndom (om vi nu är så pass gamla) och minnas trevliga stunder då vi satt och spelade på den fyrkaniga NES:en med den lika fyrkantiga kontrollen nedgrävd i händerna är något vi alla gör mellan varven (om vi nu är så pass gamla och har möjlighet att göra så). Jag minns själv att jag och brorsorna lånade hem farmor och farfars NES för att dagarna i ända spela Super Mario Bros. och hoppas att någon skulle komma lika långt som farmor. Vi lyckades förstås aldrig, utan hon förblev något av en spellegend ändå upp i mellanstadiet. Kanske till och med högstadiet. Faktum är att jag fortfarande beundrar hur hon kunde varva Tetris trots att hon i dessa dagar inte kan spela längre.

Åldern tar mycket ifrån oss, även minnena, något farmor möjligen vet bättre än de flesta av oss. Därför drömmer vi och påminner oss om gamla dagar, så länge vi kan och förmår, lite av en verklighetsflykt, men samtidigt för att vi kämpar mot framtiden. Genom att minnas orkar vi ta nästa steg. Det är nyttigt att drömma och minnas, men vi måste alla våga inse att det som en gång varit, inte kommer tillbaka. För hur mycket vi än hänger kvar vid det som passerat, blir det som sker i detta nu inte bättre av att enbart drömma, inte heller kommer det tillbaka. Någonstans måste vi lämna drömmen och minnena därhän och låta de vara just detta, för att istället gå vidare, eller snarare, uppskatta ögonblicket.

För oavsett vad du tyckte då, är kanske inte ditt gamla favoritspel speciellt bra längre. Minnena spelet givit dig må vara fantastiska, och dessa bör du inte lämna bort, men samtidigt har värden gått vidare. Att hävda att något är bra av blind nostalgi är enbart trångsint. En sak kan inte vara bra för evigt. Men en bra sak kan vara bra, självfallet, och oavsett dess ålder. Nostalgi är en sak, kvalité en annan. Nostalgin kan förstås vara en del av kvalitén, liksom kvalitén kan vara en del av de nostalgiska känslorna. Det gäller dock att se klart på det hela, och inte låta sin sikt fördunklas.

Jag spelar mycket retro, men jag spelar det inte av nostalgiska skäl. Jag spelar det för att jag hört och vet att spelen är bra, och för att jag kan se förbi ytan. Det kan du läsa mer om imorgon.

Vad hände med traditionernas betydelse?

Någon lär ha sagt att om man gör något en gång är det en engångsföreteelse, två gånger en upprepning och tre gånger en tradition. Frågar du mig är den där extra gången ofta bara ännu en upprepning i ledet.

En tradition såsom en högtid i stil med Midsommar måste fylla en funktion. Alla länder och kulturer har sina egna högtider och traditioner, som ursprungligen uppkommit genom någon händelse eller lag för en så pass lång tid tillbaka att den kommit att betraktas som en tradition. Det vill säga, en påminnelse om det som hänt och som är värt att komma ihåg. En del länder har haft och har ännu idag enbart högtider som har anknytning till religion, medan det finns exempel på traditioner som skapats ur något helt annat. Det finns till exempel en tradition där man släpper lös en tjur i staden som sedan jagar människorna, vilka därefter självfallet springer för sina liv. På Kinas östkust har de en högtid där de smäller enorma mängder smällare för att skrämma bort onda andar. Och här i Sverige bränner vi stora brasor och springer runt en stång av blommor. Traditioner kan se ut på otaliga vis, men den gemensamma nämnaren är att de är upprepningar och har någon form av anledning till att finnas. Eller åtminstone bör de ha det.

Om jag frågar er vad Midsommar har för betydelse är det säkert inte många som kan svara korrekt. Jag vet det inte. Varför har man då en tradition ingen vet vad den står för?

Traditioner och högtider är något de flesta håller hårt på. Jag är dock av en annan åsikt och anser att de enbart är onödiga upprepningar av tidigare utförda procedurer som nuförtiden inte har någon mening. Låt mig förklara. Som jag sade i början måste en högtid fylla en funktion, och av det jag sett av Midsommar och Valborg (för att nämna mina absoluta favoritklagoobjekt) har dessa helt förlorat sin funktion. Det handlar inte längre om något som hänt förr då vi firar dessa, utan de är endast en ursäkt för oss att träffas, festa, konsumera och i många fall även förstöra. De finns positiva saker, javisst, men de överröstas av de negativa. Och inte minns vi bättre vad som hänt förut och varför vi ens håller på med det vi gör på grund av allt festande och konsumerande. Vi löser heller inga problem, utan skapar snarare nya.

Dilemmat finns helt enkelt i dagens samhälle. Vi bryr oss mer om våra plånböcker än om vad som hänt tidigare och fokuserar på framtiden snarare än vad som händer och sker. Betydelsen av dessa högtider, av många högtider, är mer riktat mot att vi ska tjäna pengar och slösa än på att minnas något. Därmed har dess mening gått förlorad. Traditionerna är mer av en ursäkt för att konsumera, festa och utöva våra till snudd på sjuka drifter mot makt och tillfredsställelse. Och i många fall slutar det hela i onödigt lidande. Men vi lär oss självklart inte; ser ofta inte ens problemen. Det tycks nämligen som om vi behöver – kräver – högtider at se fram emot, som så fort de passerat skall följas av någon ny att vänta på. Vi lever således inte i nuet numera, utan det är som Govenor Andy säger:

Hur känns det att leva ditt liv imorrn
Där penningpungen läcker värre, än ett sår

Det intressanta i frågan blir alltså faktumet att vi håller fast vid gamla traditioner och anser de nödvändiga och bra medan vi lever i framtiden och inte i nuet. Anledningen till att vi över huvud taget håller kvar och minns är nämligen för att det känns så bra och tryggt. Våra liv är således en struktur av igenkännande, skapat förr i tiden men med riktning mot framtiden, där vi väl skyddade i gamla mönster kan fortsätta att leva efter något vi för länge sedan glömt bort och inte bryr oss om eftersom samhället bygger på att ständigt blicka framåt. Det är motsägelsefullt, men inte konstigt. Människor är trots allt, liksom alla andra djur, mästare på att skydda sig själva och sina intressen. Det är också därför vissa förändringar gjorts i traditionerna för att få de att passa in i det rådande samhället. Liksom varför de flesta högtider inte längre handlar om gamla religiösa idéer eller rena påhitt utan har klart giriga baktankar.

Är vi med detta sagt för fega för att bryta mönster och prova något nytt eller lämna och överge sådant som är föråldrat och egentligt onödigt?
Jag ställer mig samtidigt frågan: är vår vardag så tråkig att vi måste ha något mer att se fram emot än veckoslutet med lådvin och ledighet?
Och: måste vi ha en ursäkt för att träffa varandra för den gemenskap traditionerna gjuter istället för att ta oss tid under de helger och ledigheter som faktiskt finns?
Samt: är vi helt enkelt så stressade att vi måste ha en ursäkt för att träffa och vara trevliga mot våra medmänniskor?
Slutligen: om problemet med traditioner är att vi helt glömt deras betydelse, varför gör vi då inget för att återinföra deras innebörd?

Maktbehov och tillfredsställelse ligger till grunden för mycket av ovan nämnda, och med dessa och känslomässiga minnen i fokus går jag över till den tredje delen i denna bloggserie. Det inlägget kan du läsa imorgon.

Spelar åldern någon roll i detta fall?

I min recension av District 9 talade jag om hur människor håller fast vid det de gillar; hur de kämpar så hårt för att stanna kvar i en bubbla av igenkännande medan världen utanför passerar och dör. Ofta vågar vi inte ens testa något nytt, och det är inte för intet ordspråken ”det var bättre förr” samt ”borta bra men hemma bäst” existerar. Vi tror helt enkelt ofta att så är fallet, samtidigt som vi tror och vill att någonting som funnits länge, är bra och nödvändigt. Paradoxalt nog blickar vi även ständigt framåt, vilket skapar en konflikt med det förflutna, som vi sedan försöker lösa.

They say…
They say… the world… is coming to an end
I say…
FUCK THEM!
FUCK THEM!
FUCK THEM!

Orden må vara hårda, men de bakomliggande tankarna är både genomtänkta och välriktade. Bara för att folk säger någonting betyder det inte att det är sant. Bara för att en sak har funnits länge, betyder det inte att den är bra eller nödvändig. Det kan lika gärna betyda tvärtom. Detta gäller för allt.

Och med de orden drar jag igång en liten serie här på bloggonoid, kallad ”Tema: Tillbakablickar och framtidssyn”. Det kommer som namnet antyder inte enbart beröra dåtiden, utan även vår syn på framtiden, men också hur det påverkar vår vardag. Gemensamt för alla inlägg är dock att de tar upp hur vi på olika sätt skyddar det som hänt förr, via igenkännande, trångsynthet men även genom att blicka framåt. Säkerligen blir det dessutom motsägelsefullt, men egentligen inte konstigt. Inläggen är planerade att bli några stycken och dyker upp här en gång om dagen, utan någon som helst förvarning. Nedan följer de första tankarna.

Jag hade inte tänkt göra det då så många redan sagt det mesta om saken och jag egentligen inte hade mycket att tillägga eller säga, men så visade det sig plötsligt att det fanns något att ta upp. Jag talar givetvis, så här i dessa spelkretsar, om Super PLAYs trista nedläggning. Jag läste inte tidningen alltför ofta och ärligt talat var den aldrig någon större favorit. Designen och upplägget föll mig inte i smaken, men de hade utan tvekan några riktigt bra skribenter till sitt förfogande (vilket enkelt kan visas upp genom att läsa den välskrivna och intressanta spelbloggen Blog ’em up där några av dess skribenter håller till).

Men trots att jag inte läste tidningen är det tråkigt att den tvingas lägga ned, mest på grund av att de anställda blir utan jobb men också för att speltidningsmarknaden förlorar lite av sin mångfald och konkurrensen på sina håll försvinner. De som gynnas av detta och hurrade då beslutet nådde ut är förstås rena egoister medan de som klagar på alla andra tidningarna och hatar tillbaka är lättstötta barnungar. Att en tidning eller företag tvingas lägga ned är alltid tråkigt såvida inte detta företag skapar massförstörelsevapen eller giftiga livsmedel som säljs till folk i U-länder. Super PLAY gjorde varken det ena eller andra utan berikade marknaden och vårt sätt att se på spelklimatet. En sak måste dock nämnas, och det är det jag sade i början: bara för att en sak har funnits länge, betyder det inte att den är bra eller nödvändig.

Jag har redan nämnt vad jag anser var tråkigt med tidningens nedläggning. Det finns dock folk som säger att det var tråkigt för att det var Sveriges äldsta tidning. Jag har inte full koll, men Super PLAY lär vara sprungen ur landets äldsta speltidning som skrev om alla konsolerna och inte enbart en specifik, nämligen Super Power. Att den var äldst gör den dock inte nödvändig, det är kvalitén som gör det. För det som gjorde tidningen bra var inte att den var gammal, och det tror jag att ni som läser och läste den vet mycket väl. Vore alla gamla saker bra och nödvändiga i all evighet skulle vi aldrig komma någonstans, vilket förstås är att gå emot naturen och universums gång, liksom människans, trots att hon ofta inte vill det.

Super PLAY var nödvändig för att den tillförde något, inte på grund av att den var äldre än Level och Gamereactor. Detta och medarbetarnas förlorade jobb är anledningarna till att jag tycker deras nedläggning är tråkig. Att göra något existensberättigat enbart till följd av ålder är trångsynt och dumt. Det är att vägra utveckla. Med detta sagt vill jag därför fortsätta på ett lite annat spår. Det inlägget kommer beröra traditioner och dyker upp imorgon.